Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rike Knuts lysande hof blefvo norrmännen väl
emottagna och med konungslig frikostighet begåfvade.
För att stärka sin makt sände konung Olof bud till
Sveakonungen med anhållan om ömsesidigt förbund och
bistånd, Ett möte hölls i Konghäll, och kunde alla,
som der voro närvarande, på de båda konungarnes
vänlighet mot hvarandra märka, huru förtroliga de
voro. De talade äfven hemligen länge med hvarandra,
men ingen visste, hvem eller hvad samtalet gälde.
Kort derefter gjorde båda konungarne stora
krigsrustningar och möttes vid skånska kusten, sedan
Olof härjat på Seeland, Anund i Skåne.
Ulf jarl Sprakaläggr, som jemte Knuts son, Hårde Knut,
förde styrelsen öfver Danmark, måste fly undan till
Jutland. Invånarne på Seeland och i Skåne underkastade
sig derför fienden och betalade till honom skatt.
När dessa tidender hunno Knut i England, drog
han åter till Danmark med en stor och på det
präktigaste utrustad flotta. Konungens eget skepp,
som var det största i flottan, hade 60 roddarbänkar;
det kungliga seglet var randigt, rödt, blått och
grönt, och drakhufvudet i framstammen glänste af
den rikaste förgyllning. Håkan Eriksson, jarlen, som
måste fly ur Norge, när Olof Haraldsson kom dit, var
underbefälhafvare öfver hela flottan, och det skepp,
på hvilket han var ombord, förde 40 roddarbänkar
och var i öfrigt näst det kungliga drakskeppet det
största i flottan samt lika praktfullt utsiradt som
det förra.
Nu drogo sig Olof och Anund tillbaka utefter kusten
af Skåne, hvars invånare efter Knuts ankomst ej mer
ville gå dem till hända, och lade in i den hamn,
som Helgaån bildar vid sitt utlopp i hafvet. Knut
seglade efter, men genom konung Olofs fyndighet,
som uppdämde Helgaån, så att den med förfärlig fart
störtade fram, sedan dammarne blifvit genomstuckna,
höll Knuts flotta på att i grund förstöras, och Knut
sjelf hade blott konungaskeppets höga bord och Ulf
jarls ankomst med den öfriga flottan att tacka för
det han undkom den mest öfverhängande fara.
Men konung Olofs lycka var i nedgående. Året efter
slaget vid Helgaå (1028) måste Olof som flykting
lemna sitt rike i Knuts händer, hvilken der insatte
den ofvannämnde Hakon jarl att föra styrelsen i hans
frånvaro. Några få, som blifvit Olof trogna, följde
honom, när han med sin drottning och sina barn begaf
sig östan öfver Eda-skogen till Sverige. Här var han
till följande sommaren. Då seglade han öfver till
Gardarike och tog sin son Magnus med sig. Hans svåger
Jaroslaw och drottning Ingegerd togo väl emot den
flyktande konungen, och fick han der genast så stort
land, som han behöfde för att underhålla sitt folk.
Satt så konung Olof i Gardarike, då vid jultiden
1030 män från det kära hemlandet kommo att besöka
honom. Det var Björn Stallare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
