Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 6. Öfversigt af hednatiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kom till Rolf, lät han kalla den fångne Raginer inför
sig och förebrådde honom att utan orsak hafva angripit
nordmännen. »Dock gifver jag dig åter, ättstore och
stridbare man, åt din hustru», sade han, »och jag
gifver dig tillika hälften af det guld och silfver,
hon och de förnämste i landet skickat till lösen för
dig.»
Derpå lemnade Rolf Frisland och drog öfver till
England att bistå konung Alfred, hvarom krönikorna
tala. Efter åtskilliga härnadståg kom han åter till
sitt fädernesland, men gjorde dervid på vikingased
strandhugg i Viken, och intet, icke hans moders böner,
icke ens hans faders förtroliga förhållande till
konungen, kunde förmå den stränge Harald Hårfager att
upphäfva den dom af landsflykt, hvartill han fälde
Rolf.
Då styrde Rolf mot Frankrike, och efter en tids
härjande der tvangs (år 912) Frankrikes konung – det
var Carl den stores sonsons son, Carl den enfaldige –
att gifva honom ett land till arf och eget, hvilket
land fick efter hans nordmän namnet Normandie. Det
berättas, att när Rolf med sina män kom inför den
frankiske konungen, som i kretsen af alla sitt rikes
mäktigaste och förnämste män mottog den nordiske
kämpen, gick ett sorl af beundran genom hans hof. En
så vördnadsbjudande kämpagestalt och dertill ett så
manligt och skönt utseende hade man sällan sett. »En
sådan man är väl värd ett stort hertigdöme!» – det
var det allmänna talet. Det var sed vid mottagandet
af ett län, att låntagaren kysste länsherren på
foten. Man uppmanade nu Rolf dertill, men han sade:
»Aldrig böjer jag knä för någon, och icke heller
kysser jag någons fot!» – Då man emellertid ifrigt
påyrkade uppfyllandet af detta bruk, befalde Rolf en
af sina män att fullgöra, hvad man åstundade. Kämpen
gick fram emot kungen, fattade hans fot och lyfte
den upp till sin mun, så att kungen föll baklänges,
hvaröfver stort löje uppstod.
Vid samma tillfälle blef Rolf döpt och fick i dopet
namnet Robert. Han fick äfven konungens dotter Gisela
till äkta. Hans ätt regerade sedan länge i Normandie.
Vid Rolfs dop hade Robert, hertig af Francien och
grefve af Paris, stått fadder. Då denne Robert
sedermera ämnade bekriga konung Carl, ville han
vinna Rolfs bistånd. »Säg din herre», svarade Rolf
hans sändebud, »att han handlar mot rättvisan; jag
sätter mig icke emot, att han bekrigar konungen,
om han dertill eger skäl, men att han vill taga
hans rike, dertill samtycker jag icke.» – Sådant
svar gaf den man, som någon tid förut låtit på
torget halshugga tvänne konungens sändebud, hvilka i
hemlighet blifvit skickade till Gisela och hvilka han
misstänkte vara spioner. Gisela dog af förskräckelse
och sorg, konungen upptändes af vrede, de franske
vasallerne förvånades, men ingen vågade höja svärdet
mot den fruktade Rolf.
Dessa nordmänner eller normander antogo snart franskt
språk, ehuru många seder och bruk lefde qvar, som
påminde om deras nordiska ursprung. Men å en annan
sida utöfvade de det största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
