Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 6. Öfversigt af hednatiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man om detta nybygge alldeles inga underrättelser. Man
har under långa tider icke ens kunnat nalkas östra
kusten. Först i våra dagar, 1829, lyckades det en
dansk kapten Graah att segla utefter denna kust.
Då han emellertid icke kunde upptäcka något drag
hos invånarne eller någon ruin, något minnesmärke,
påminnande om nordisk härkomst eller om kristendomen,
synes man kunna antaga, att Isländarnes »österbygd»
egentligen låg i Grönlands sydvestligaste del, der
som nu Julianshaab ligger.
På 1400-talet upphörde all gemenskap med Grönland,
äfven med dess »vesterbygd». Men der funnos, när
man i senare tider åter besökte ön, ruiner efter
hus och kyrkor. Nu hör detta land, liksom Island,
under danska kronan.
Söderut från Grönland besöktes äfven Amerika af
nordmän – 500 år innan Columbus upptäckte denna
verldsdel[1]
– Leif, en Isländare, var den, som först
upptäckte Amerika och vistades der öfver en vinter,
som var ovanligt blid, så att betet föga skadades. Der
voro strömmar, rika på lax, ett slags säd växte vild,
och frukter, som liknade vindrufvor. Leif kallade
derför landet Vinland det goda. Invånarne kallades,
liksom de på Grönland, af de nordmän, som besökte
landet, Skrälingar, för deras skrala växt.
Gudleif Gunlögsson blef mot slutet af Olof den
heliges regering på en sjöresa vesterut från Island
stormdrifven långt sydvest. Slutligen landade han i
ett obekant land. Han och hans folk blefvo öfverfallna
och bundna af invånarne, som talade ett okändt språk,
snarlikt det, som talades på Island. Då kom en gammal
ansenlig man, för hvilken infödingarne tycktes hysa
vördnad, och befriade dem. Han tilltalade Isländarne
på nordiska språket, frågade dem efter deras fäderneö,
om Thurida, den mäktige Snorre Godes syster, och gaf
dem en guldring att lemna åt henne och ett svärd åt
hennes son. Sitt namn ville han icke säga dem och
förbjöd dem att uppsöka sig, ty invånarne voro grymma
och trolösa och kusten saknade goda hamnar. Gudleif
kom åter till Island med den gamles skänker, och man
gissade der, att han var Björn Breidvikingakappe, en
jomsviking, som fordom följt den svenske Styrbjörn
starke och med honom kämpat mot Erik Segersäll på
Fyrisvall. Denne Björn hade derjemte varit en berömd
skald och älskat Thurida, men blifvit af hennes broder
och man tvungen att lemna Island.
För öfrigt uppstod ingen varaktig förbindelse mellan
detta land och moderlandet, och med skäl kunde vi
derför med Danmarks störste skald[2] kalla det: »det
funna och försvunna landet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
