Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Samhällsförfattningen. Folkklasserna - Förbundsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adeln fans icke i den mening, vi nu hafva en sådan,
det vill säga som ett stånd med särskilda i lag
bestämda fri- och rättigheter. Ty lagen erkände ingen
högre samhällsklass än den frie mannens. Men vi finna
dock redan i dessa tider bland folket några, som njöto
ett högre anseende, grundadt på ärfda eller förvärfda
företräden, och ganska naturligt hos ett folk, som
vi hafva sett skatta så högt fädernas minne.
Till dessa slägter med ett högre anseende hörde
konungaslägterna, och sådana funnos många; vidare
de så kallade storbönderne, de ättstore, hvilkas
högre anseende berodde på fortvaron och bibehållandet
genom flera led af detta högre anseende, äfvensom på
stor rikedom; slutligen voro äfven de, som stodo i
konungens tjenst, delaktiga af detta anseende. Dessa
sistnämnda utgjorde ett slags tjenst-adel, liksom
de stora odalbonde- och konungaslägterna kunde anses
vara en börds-adel.
Medlemmarne af dessa slägter kallades med ett
gemensamt namn tignarmän, och ur denna rot uppstod
sedermera vår adel, som vi framdeles få lära känna.
Jarlen innehade ursprungligen en på hög börd grundad
värdighet, men sedermera, efter Erik Segersälls tid,
betecknade jarlsnamnet konungens närmaste man, den
högste tjenstemännen. Dessa konungens tjenstemän
utgjorde hans hird, men voro äfven hans ombud
i landskapen och utförde der hans bud. Vi böra
emellertid noga märka, att det högre anseende,
som den njöt, hvilken tjenade i konungens gård,
ingalunda gälde i lagen, och mången mäktig bonde fans,
som med Thorgny lagman höll det för mera hederligt
att räknas bland bönderne och inför konungen fritt
kunna säga sin mening ut, än vara konungens man och
derför bunden af hans vilja.
Förbundsförfattningen.
Vi sågo, huru Sveavälde såg ut i Ynglingaättens
sista tider. Samhället var sedan dess mycket
förändradt. Låtom oss se, huru det såg ut vid
hednatidens slut. Det hade utvecklat[1]
sig på det närmaste ur sjelfva landets uppodlande och
besittningstagande och visar sig helt och hållet
som en förbundsstat. Hvarje husfader hörde till
en viss ätt, flere ätter bildade ett härad, flere
härad ett landskap och samtliga landskapen riket.
De ätter, som bildade häradet, synas hafva varit med
hvarandra förbundna genom slägtskap och kamratskap
i krig. Dessa beslägtade ätter bosatte sig vid
landttagandet tillsammans, och såsom de tillsammans
utgjort en här i kriget, bildade de nu i freden ett
härad.
Häradet, som äfven kallades hundari, emedan de ätter,
som bildade en här, synas från början hafva varit
till antalet hundrade, var sålunda en förening till
gemensamt skydd och försvar under freden. Det hade
sina allmänna sammankomster, som kallades häradsting,
och sin egen styresman, som hos Svearne kallades
domari, hos Götarne häradshöfding.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
