Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kristendomens strider med och seger öfver hedendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Upplysande är en händelse, som, ehuru den ej
tilldragit sig i vårt land, dock hos ett folk
beslägtadt med oss – hos Friserna, hvilka bodde
vid nordsjökusten mellan jutländska halfön och
Frankrike. En af deras konungar hade anammat
kristendomen. Han stod redan, som bruket var,
afklädd invid källan, i hvilken han skulle döpas,
och biskopen stod färdig att förrätta den heliga
akten. Just som konungen då skulle stiga ned i
vattnet, såg han plötsligt upp på biskopen och
frågade: »Mina fränder, biskop, skall jag råka dem
i den himmel, der jag vinner inträde genom dopet?»
– Biskopen svarade dertill hastigt, »att de alla
voro i helvetet». Konungen steg då tillbaka från
källan. »Vapengode och tappre män hafva mina fäder
varit», sade han, »jag vill hellre vara med dem än
i eder himmel, I eländige kristne och fege munkar.»
– Något dop blef der ej af. – Detta svar kan gifva
oss ett begrepp om, huru svårt deras arbete var, som
åtagit sig kristendomens förkunnande, och på samma
gång visa oss, huru långsamt det skulle gå. Också
offrade man på fädrens vis i den heliga lunden vid
Upsala ännu 250 år efter den tid, då Angsarius första
gången här predikade om Kristus.
Det kunde nu finnas män, som utan att vilja till
fullo underkasta sig och antaga de främmande
religionslärorna, dock funno sin fördel vid
att få vara tillsammans med kristna. Sådant var
fallet med t. ex. köpmän och sådana, som vid de
kristna konungarnes hof sökte tjenst. Ett medel
fans att underhålla gemenskapen med dessa – det var
primsigningen. Namnet var ursprungligen latinskt och
hade uppkommit genom sammandragning af de latinska
orden primum signum, som betyda det första tecknet.
Det gick nämligen så till, när någon ville öfvergå
till kristendomen, att presten uppläste en evangelisk
text, vätte derunder fingret på tungan och tecknade
så ett kors på pannan och bröstet af den, som ville
blifva delaktig af dopet. Det egentliga dopet var
nämligen en handling, som följde först sedan den
sålunda tecknade eller primsignade undergått en nödig
beredelse.
Den primsignade kunde nu, om han ville, uppskjuta
dopet huru länge som helst, t. o. m. ända till sin
dödsstund. Dopet var ingalunda en nödvändig följd af
primsigningen. Men den primsignade kunde umgås med de
kristna, han tåldes af dem i deras samqväm och fick
bevista kristen gudstjenst. Härunder betraktades han
ännu alltid af hedningarna som hedning, och det blir
deraf klart, huru gerna hvarje hedning, som måste
umgås med kristna, valde den lätta utvägen att låta
primsigna sig.
I berättelserna från denna tid blir ofta taladt om
hvita Krist och om hvita vadum. Det förra uttrycket
har sin grund deruti, att genast efter dopet, som
vanligen försiggick under öppen himmel i en källa
eller rinnande vatten, den döpte af faddrarna ikläddes
nya hvita kläder, hvilka skulle beteckna hans rening
från synderna genom döpelsens bad. Hedningarne,
som ständigt sågo den nye Gudens bekännare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
