Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sanct Sigfrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måtte hafva upphört. Emellertid skall Olof Skötkonung
sjelf efter slaget vid Swoldern hafva anhållit hos
den nämnde Sigurd, att han måtte komma till Sverige,
hvilken begäran biskopen efterkom. Han bär i sagorna
namnet den rike, hvilket bevisar det stora anseende
han åtnjöt, och samma sagor framställa honom som
en man med ett mildt och kristligt sinnelag, fullt
vuxen sitt svåra kall att verka för Kristi läras
utbredande bland Nordens vilda och hårda folk. För
öfrigt veta vi om Sigurd intet.
Konung Olof i Sverige säges hafva varit ifrigt
tillgifven kristendomen; Adam af Bremen kallar honom
till och med »den allra kristligaste konung». Legenden
omtalar nu att Olof Skötkonung sjelf hos en engelsk
konung anhållit om en kristen lärare. Då hölls stämma
och öfverläggning i England om ärendet, men ingen
fans, som ville åtaga sig det svåra värfvet, utom en
man i staden York vid namn Sigfrid. Han blef derför
utsedd och invigd till hedningabiskop och begaf sig
på resan.
Öfver Danmark kom denne Sigfrid till Sverige, der han
först landsteg i Småland[1].
Ifrån kusten vandrade
han inåt landet, men vägen var högst besvärlig
och mödosam, branta berg mötte och ogenomträngliga
skogar[2].
Slutligen framkom han till ett ställe,
omgifvet af gräsrika ängar och fiskrika vatten. Det
landet kallades Värend. För att så väl han sjelf
som han följeslagare, bland hvilka voro hans
fränder Unaman, Sunaman och Vinaman, skulle få
njuta någon vederqvickelse och hvila, lät Sigfrid
på det nämnda angenäma stället uppresa ett tält.
Om natten visade sig för Sigfrid i drömmen en engel,
som förde honom till den nära invid liggande sjön,
der engelen på en vacker plats utstakade rummet för
en kyrka, som Sigfrid skulle bygga. När solen rann
upp och Sigfrid vaknade, gick han att söka det af
engelen utvisade stället. Han fann det snart. Det
kallades då Östrabo, nu ligger der en stad, som bär
namnet Vexiö, och kyrkan, hvars rum engelen utvisade,
är dess domkyrka. Sigfrid säges hafva lagt grunden
till denna kyrka.
Så snart det blef bekant i bygderna om de främmande
männen, samlade sig från alla håll folk till
Östrabo. Främlingarne visade sig för dem såsom
saktmodiga och fridsamma män; men Sigfrid sjelf med
sin höga, vördnadsbjudande gestalt gjorde på dem det
största intrycket. »De hade» – berättar i legenden
för konungen en hans utskickade – »en förman, som
hade stort anseende och myndighet med sig, klädtl i
en hvit, sid kjortel allt ned till fots, för hvilken
de andra uppstodo och bugade sig allt ned till hans
fötter. Jag såg ock ett bord, täckt med snöhvitaste
duk, på hvilket lades ett bröd, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
