Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Håkan jarl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När Magnus dog (1047), efterträddes han af sin
fars styfbror, Sigurd Syrs yngste son, Harald
Hårdråde. Denne var samtida med Stenkil i Sverige. I
hans dagar lefde ännu, 80 år gammal, den från
Swolderslaget så ryktbare Einar Tambaskelfer. Han
var Norges rikaste och myndigaste man; men dessa
egenskaper ådrogo honom förföljelse från konungens
sida, och han föll för lönmördarehand, med konung
Haralds vetskap, i Nidaros (Trondhiem).
Den mäktigaste af Einars slägt var Håkan jarl
i Oplandene, och honom fruktade derför Harald
mest. Emellertid sökte konungen ingå förlikning
med jarlen; men då Harald ej ville uppfylla
förlikningsvilkoren, lemnade Håkan Norge och begaf
sig till konung Sven i Danmark. Här blef Håkan väl
emottagen, och var en tid konung Sven Estridssons
jarl. Ett mord på en af Svens systersöner tvingade
honom att åter lemna Danmark.
När Magnus den gode dog, blef Sven Estridsson konung
i Danmark, men Harald Hårdråde gjorde i sin ordning
anspråk på Danmark, och så fortforo striderna.
Under dessa beständiga strider möttes de båda
konungarne en gång med sina flottor vid Nissa-åns
mynning. Det var en dag på hösten i Augusti månad 1062
fram emot aftonen, som Sven med hela sin flotta (300
segel stark) gjorde ett häftigt anfall på Harald,
hvilken hemförlofvat nära hälften af sitt folk,
och derför var Sven betydligt underlägsen. Harald
fick dock en oförmodad undsättning af Håkan jarl,
hvilken, sedan han måst lemna Danmark, legat ute i
viking, och nu med 10 stora och väl rustade skepp
lade till vid Haralds flotta. Striden varade med
häftighet hela natten. När morgonen kom, hade Harald
vunnit den härligaste seger; 71 fartyg voro tagna
utom konung Svens eget och dertill ett stort byte.
Emot dagningen, när segern redan var afgjord och
allt var förloradt för konung Sven, kom, obemärkt
under den allmänna förvirringen vid den besegrade
flottans förföljande, en båt roende intill Håkan jarls
skepp. I båten satt en man med hatten neddragen öfver
ögonen. Jarlen, som märkte båten, försökte att se,
hvem mannen var, och det var honom ej svårt att i den
förklädde igenkänna den flyktande Danakungen. Han lät
sig dock ej märka, utan frågade, »hvem mannen var». –
»Jag heter Vandråde», fick han till svar, »och är
det nu så vida kommet, att jag begär skydd af dig.»
Jarlen betänkte sig en stund och såg skarpt på den
talande, men gaf så befallning åt två pålitliga karlar
att föra Vandråde till stranden och till Karl Bonde,
som bodde der nära invid[1].
»Sägen Karl Bonde», sade
han åt männen, »att han gifver Vandråde den hästen,
som jag gaf honom för ett par dagar sedan, och
derjemte sin son till följeslagare.» Männen gjorde,
som jarlen befalt, och Vandråde blef af Karl Bonde
väl emottagen. Karls hustru var dock mindre vänlig
mot främlingen. Stridsbullret, som varat hela natten,
hade gjort henne misslynt. När
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
