Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordmän österleds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hemkommen rustade sig Igor till ett nytt tåg och sände
till och med bud öfver hafvet till Svithiod om
hjelp. Kejsaren i Konstantinopel hette då Romanus,
och han vågade icke afbida detta andra anfall,
utan bjöd fred på samma vilkor, som dem Oleg
erhöll. Det var år 945. Mycket berömdt i Norden var
detta Ingvars eller Igors tåg, och mången runsten
står ännu i vårt land, manande till minne af de män,
som deltogo deruti.
Denne Igors sonsöner Jaropolk, Oleg och Wladimir
(Valdemar) lågo i strid med hvarandra. Jaropolk
öfverföll och dödade Oleg, hvarpå Wladimir, sedan han
fått tidender derom, lemnade sin hufvudstad Nowgorod,
en stad, som våra fäder kallade Holmgård, och
flyktade till Sverige. Här samlade han en här, med
hvilken han åter begaf sig öfver till sitt lemnade
rike, öfverföll och dödade sin broder samt blef så
ensam herskare öfver Gardarike. Han var den förste,
som inrättade en stående här af nordiska krigare,
hvilka han fördelade i de särskilda qvarteren af
sin hufvudstad Kiew. Vi känna väl Sigurd, Erik
Bjodeskalles son, huru ansedd han var i Wladimirs
rike och huru han der fick se och lära känna sin
syster Astrids son, Olof Tryggvasson, hvilken derefter
uppväxte hos morbrodern och vid hofvet hos Wladimirs
drottning.
Sedan Wladimir besegrat sin broder, hade han i Kiew
sin förnämsta hufvudstad, och der voro hans väringar
en utvald trupp af de yppersta kämpar. Men der uppkom
oenighet mellan Wladimir och väringarna. De sade en
gång – berättar Nestor – till Wladimir: »Denna stad
tillhör oss; vi hafva eröfrat den och vi vilja hafva
2 grivner i lösepenningar för hvarje invånare.» –
»Vänta en månad», svarade Wladimir, »tills mårdskinnen
komma.» Och väringarne väntade, men mårdskinnen
kommo icke. Då sade väringarne: »Du har narrat oss,
Valdemar, men vi känna vägen till Grekland!» – »Nå
väl», sade Wladimir, »så dragen dit!» – De utvaldaste
och tappraste förmåddes emellertid att stanna; men
de öfrige drogo åstad till den gamla kejsarstaden,
väl bekant för dem, och der de hoppades, att siden och
guld skulle blifva lönen för deras tjenst, i stället
för ekorrskinn och mårdskinn. Wladimir sände dem i
förväg ett bud till kejsaren. »En hop väringar komma
till dig», lät han helsa och säga; »utsätt dig ej för
faran att låta dem vara tillsammans i din stad, ty då
lära de begå oordningar der liksom här. Fördela dem,
låt dem omkomma, men framför allt låt ingen komma
tillbaka.»
Wladimir, som fått tillnamnet den store, regerade
mellan åren 980 och 1015. Han gifte sig med
en kejsardotter från Konstantinopel och lät vid
samma tillfälle döpa sig jemte många bojarer eller
ädlingar. Hans farmoder Helga eller Olga var den
första i Ryssland, som antog krisjtendomen. Hon
gjorde efter Igors död en resa till Konstantinopel,
blef der af kejsaren på det praktfullaste sätt
emottagen och lät under sitt vistande der döpa sig,
erhållande i dopet namnet Helena. Hennes son var
en obändig krigare, men sonsonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
