Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordmän österleds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycken likhet med Jomsvikingarnes, och osannolikt är
det icke, att de senares hafva legat till grund för
de förras.
Men de förmåner väringarne egde motsvarade också
deras stränga förpligtelser. De omgåfvo och bevakade
närmast kejsarens person. I staden och på resor
eller på krigståg, öfver allt följde de kejsaren,
och när kejsaren lemnade sin hufvudstad, anförtrodde
han stadsnycklarna åt de väringar, som dröjde qvar
i staden. I hufvudstaden bestod deras förnämsta
göromål i att hålla vakt så väl utanför det kejserliga
palatset som i palatsets inre utanför kejsarens
innersta rum. Deras kasern låg i palatsets sydvestra
flygel. Deras vapen utgjordes af långskaftade
nordiska yxor, en aflångt rund sköld och svärd vid
sidan. Vid alla högtidliga tillfällen, der kejsaren
visade sig i hela glansen af sitt praktfulla hof, voro
väringarne med, och deras anförare, Akoluthos – ett
grekiskt ord, som på vårt språk betyder följeslagaren
– ansågs för en af rikets förnämsta embetsmän, hade
stort inflytande vid hofvet och var oskiljaktig från
kejsarens person, hvaraf hans grekiska benämning. En
sed, som anses hafva varit en af väringarnes förnämsta
företrädesrättigheter, var den s. k. Poluta-Svarf
(egentl. palats-fejningen[1]). Den bestod deruti,
att vid en kejsares död väringarne egde rättighet
att genomvandra hans skattkammare och derunder taga
och behålla allt hvad de kunde nå.
Gest och Thorsten. Gest var en rask ungersven
från Island. Hans fader hade blifvit dräpt af en
öfvermodig, men mäktig man vid namn Viga-Styr. I
stället att vilja erlägga böter för den dödade
tillbjöd han hånande den unge Gest ett grått och
skabbigt lam i ersättning. Gest sade intet till
detta hån, men kort derefter gaf han Viga-Styr
sitt banesår med de orden: »Der har du för det grå
lammet.» Förföljd af den dödades mäktiga slägt,
måste Gest lemna sin fäderneö, och han begaf sig
då till Norge. Så snart detta blef kunnigt, begaf
sig genast Styrs son Thorsten dit för att dräpa
honom. Ankommen till Norge, fick han veta, hvar Gest
uppehöll sig i fjordarna, och skyndade att träffa
honom; men hans fartyg kantrade mot ett skär, och
han skulle hafva omkommit, om icke Gest sjelf räddat
honom och ädelmodigt skänkt honom lifvet. Thorstens
begär efter hämd var dermed dock icke släckt. Ännu
en gång försökte han öfverfalla och döda Gest hos
bonden, der Gest uppehöll sig. Bonden ville döda
Thorsten, men Gest räddade honom äfven den gången,
i det han bad bonden för hans lif. – Gest begaf sig
då till Konstantinopel, hvarest han lät värfva sig
bland väringarna. Men knappt hade han varit der
någon tid, förr än äfven Thorsten infann sig der och
likaledes lät inskrifva sig bland väringarna. Det var
väringarnes sed att dagligen, då de ej voro stadda i
tjenstgöring, öfva sig med allehanda kroppshärdande
lekar. En dag, under det väringarne sålunda som bäst
lekte, gaf sig Thorsten i färd med Gest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
