Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordmän österleds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med i striden och som då stod konungen närmast,
upptog Hneiter, emedan hans eget svärd hade i striden
blifvit afbrutet, och stridde sedan med den döde
konungens svärd så manligen, att han var bland dem,
som undkommo oskadda ur slagtningen. När bonden kom
hem till Svithiod och sin gård, hängde han svärdet
på väggen och behöll det så länge han lefde. Son
ärfde det sedan efter fader och med detsamma sagan om
åtkomsten af detsamma och dess namn, så att Hneiter
länge egdes af bondens ätt.
Hände sig så, medan Kyrialax var kejsare i
Konstantinopel, att en man af denna ätt tog tjenst
bland väringarna. En gång om en sommar hade denne
kejsare stor krigsrustning före och låg med sin
krigshär ute i läger. Väringarne höllo, som vanligt,
vakt om kejsaren och hade stält sig på vallen
rundt omkring hans fältläger. De fördelade alltid
nattvakten sins emellan så, att en del vakade, medan
de andra sofvo. Det var sed bland dem, när de lade
sig att sofva, att en hvar hade hjelmen på hufvudet
och betäckte lifvet med skölden, men svärdet måste
ligga under hufvudet, så att högra handen höll i
svärdfästet. En morgon, sedan den väringen, som hade
Hneiter, vakat sitt skifte sista delen af natten,
inslumrade han för att hemta någon hvila. Han hade
dock icke sofvit länge, förr an han uppvaknade och
fann, att hans svärd var borta. Han såg sig omkring,
men fick då se, hvar det låg och blänkte i morgonsolen
ett stycke ifrån honom på vallen. Han tog svärdet
till sig och höll före, att någon af hans kamrater
på skämt tagit det lönligen från honom. Alla, som
han tillsporde derom, nekade dock, och då detsamma
hände honom tre nätter å rad, började han finna saken
underlig och med honom alla, som det sågo eller hörde
det omtalas. Man sporde honom då, hvaraf detta kunde
ske, och han berättade om svärdet, hvem som egt det,
att det varit den helige Olofs, samt huru det sedan
genom arf kommit till honom. Man kunde då granneligen
se, att det var den helige Olof själf, som sålunda
tagit svärdet från honom. – Händelsen blef sedan
berättad för kejsaren, som lät kalla till sig mannen
och betalade honom för svärdet tre gånger dess vigt
i guld. Hneiter blef derefter uppsatt öfver altaret
i den S:t Olofs kyrka i Miklagård, som väringarne
der hade uppbyggt.
Dessa väringar fortforo att finnas i Miklagård,
så länge ännu detta rike fans, eller till 1453. Men
från och med 12:te århundradet utgjordes de till det
mesta af Engländare. Sedan Wilhelm Eröfraren underlagt
sig England, drogo många, i synnerhet der bosatta
Danskar och Norrmän, för hvilka det normandiska
oket var mest tryckande, derifrån, och en stor del
begåfvo sig till Konstantinopel och togo tjenst hos
kejsaren, hvarför man äfven ofta får höra väringarna
och Engelsmännen förblandas med hvarandra. I medlet
af 13:de århundradet upphörde utvandringarna från
så väl de skandinaviska länderna som från England,
och de väringar, som sedan funnos i Konstantinopel,
voro utan tvifvel ättlingar af de Engelsmän, som
under Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
