Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker den äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
europeiska länderna af erkebiskopar – en eller flere
för hvarje land, eller såsom i Norden, en för flere
länder, allt efter som förökandet och utvidgningen
af de kyrkliga angelägenheterna så fordrade. Under
erkebiskoparna stodo flere lydbiskopar. För hela
Norden var från början endast ett erkestift inrättadt,
det i Hamburg, hvars förste erkebiskop Ansgarius
var, men efter denna stads förstörande af vikingar
flyttades erkebiskopssätet till Bremen, der äfven
Ansgarius dog som det vidsträckta stiftets högste
styresman. En sådan andlig styrelseform gick för sig,
så länge kristendomen ännu icke vunnit stadga i de
nyomvända länderna, ehuru äfven på missionärernes
tid aflägsenheten af det andliga öfverhufvudet,
medelpunkten för de andliga rörelserna inom Norden,
verkade menligt och hindrande på utbredandet af Kristi
lära. Behofvet af en nationel styrelse äfven i andligt
afseende gjorde sig sedan snart gällande, och först i
Danmark. Det fick sin egen erkebiskop redan 1104. Lund
blef erkebiskopssäte, och Adser var den förste,
som beklädde erkebiskopsstolen der. Då lades det
öfriga Norden under den erkebiskopsstolen. Men redan
under denne Adsers efterträdare, erkebiskop Eskil,
fick så väl Norge som Sverige sina erkebiskopar,
af hvilka den förre icke kom att stå i något
underdånighetsförhållande till Lund, men väl, såsom
vi få se, den senare. – Men på samma gång som det
var ett behof inom de särskilda länderna att få sin
egen erkebiskop för att ej lyda under det främmande
landets, likaså var det äfven för påfven ett behof
att närmare med sig sammanknyta de nykristnade
länderna, hvilket skedde derigenom, att deras högsta
andliga styresmän stodo omedelbart under honom. –
Den tid var ännu icke kommen, då man började tänka på
oformligheten af att i andliga ting lyda under påfven
sjelf. Långa år måste gå, innan den saken blef klar,
och den omstörtning af det gamla, som deraf följde,
förknippar sig med återföreningen mellan konungen och
folket. Den ligger vid sjelfva ingången till den tid,
som vi kalla den nya.
Det var en engelsman, som påfven utsåg till sitt
sändebud eller, som det med ett romerskt ord heter,
legat i Norden. Det var Nicolaus Breakspeare,
och såsom född i England, ett land, som stått i
så mycken både fiendtlig och fredlig beröring med
Norden, borde han till den beskickningen vara mest
tjenlig. Hans far var en fattig prest, kanske till
och med blott klosterdräng, och efter hans död lefde
hans moder af allmosor vid kyrkan i Canterbury[1]. Den
unge Nicolaus måste kämpa med den största nöd och
lida umbäranden af alla slag. Som tiggargosse kom
han öfver till Frankrike, och der började hans
utsigter så småningom att ljusna. Han blef först
munk och sedermera abbot i ett kloster nära staden
Avignon i sydöstra Frankrike. Han hade ett skönt och
intagande utseende, var klok och verksam samt dertill
vänlig och välgörande mot alla, ihågkommande sin egen
barndom. Sitt kloster styrde han med stränghet. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
