Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hundar, utan män, som kunde föra vapen. Länge var
stridens utgång oviss. Det gick en bro öfver strömmen
och på den stormade en del af bondehären öfver,
men då gick en del af erkebiskopens ryttare öfver
på ett obekant vadställe och angrep den qvarvarande
delen af bönderna i sidan, och denna rörelse – säger
Saxo – afgjorde strident. Bönderne ledo ett stort
nederlag. Det har i krönikorna fått namne Dysiafall
efter ån, invid hvilken slaget stod.
I östra Skåne lade vid underrättelsen om detta
nederlag bönderne frivilligt ned vapen, och det blef
åter för en tid lugnt i Skåne, ehuru det var med möda
som det lyckades konungen att förmå erkebiskopen till
foglighet mot bönderna. Det var i synnerhet tionden,
som äfven efter Dysiafall bönderne hade svårt att
underkasta sig, och konungen insåg omöjligheten att
den gången med vapen tvinga dem. Men härom ville
erkebiskopen ej höra talas. Dock förmådde konungen så
mycket öfver honom, att han ej genom någon öfverdrift
retade bönderne till uppror. Att elden emellertid
lefde under askan, skall följande berättelse visa
oss.
Året efter nyss beskrifna uppror dog Valdemar,
och efterträddes af sin äldste son Knut VI, som
snart måste liksom fadern draga öfver till Skåne med
härsmakt. De djerfve Skåningarne reste sig åter. Förra
gången – menade de – var det bristen på en duglig
anförare, som vållat den olyckliga utgången. Kunde
de erhålla en sådan, skulle det gå bättre. De sågo
sig derför omkring efter en, som kunde och vågade
ställa sig i spetsen för dem.
I Sverige lefde då en slägting till det danska
konungahuset. Han hette Harald och fick till följd af
sin oduglighet tillnamnet Skräng[1].
Han var sannolikt
sonson af Harald Kesia, men hade utom sin höga börd
intet i sitt väsende, som gjorde honom lämplig till
anförare i ett företag, riktadt mot sådana män som
Absalon och Knut VI. Icke dess mindre var det på
denne Skåningarne stälde sitt hopp. De skickade bud
till honom med anhållan, att han ville komma till dem
och blifva deras höfding. Harald mottog de skånska
böndernes anbud, började genast värfva folk i Sverige,
utan att hvarken konung Knut eller hans jarl derför
lade något hinder i vägen, och ryckte så ned i Skåne.
Der stod upproret redan i full låga, och de mäktiga
herrarnes gårdar plundrades öfver allt, nu som förra
gången. Harald såg sig snart omgifven af en väldig
bondehär, ty bönderne strömmade från alla håll till
honom. Detta uppväckte till en början mycken fruktan
hos de store i landet, som voro föremålet för folkets
hat. Men snart samlade de sig för att möta våld med
våld. När Harald kom ned mot Lund, vägrade staden att
för honom öppna sina portar, och ej långt derifrån
vid Lomme-ån möttes han af de förenade herrarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
