Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gilles sonson, och skulle såsom sådan ovedersägligen
vara närmare arfvinge än Sigurd Jorsalafars
dotterson. Jarlen och hans gemål togo väl emot den
unge konungasonen och gåfvo honom godt hopp i hvad
som låg honom på sinnet. Han blef så hos jarlen en
tid bortåt och fick derunder genom hans tillhjelp
lägenhet att samla något manskap. Dertill fick han
af Birger äfven penningar, så mycket som var af noden
för hans företag, så att jarlen och hans faster löste
honom i allo väl af händer, och när han lemnade dem
för att draga mot Norge igen, lofvade de honom bägge
fortfarande en stadig vänskap.
Sålunda rustad drog Östen nedåt Viken. Vi veta, att
folket der var ett hårdt och stridbart folk, bekant
derför sedan hedenhös. En mängd af dessa Elfvagrimar
slöto sig genast till den djerfve äfventyraren, och
dessutom många af Markmännen, äfvensom från Telemarken
i Norge. Alla voro de modige, raske och oförtrutne
män, törstande efter strider och ära. Dessa utnämnde
Östen till konung.
I Viken höll Östen till vintern öfver. Men när
penningarne började tryta och underhåll fattades, sågo
sig Östen och hans folk tvungna att genom plundringar
förskaffa sig hvad de behöfde. Derigenom uppretades
åter bönderne i Viken, så att de samlade en här mot
konung Östen och hans folk. Östen var böndernes här
underlägsen, så att han måste draga sig undan ut på
skogarna. Der uppehöll han sig länge, utan att hans
folk kunde besegras i den otillgängliga ödemarken,
men också utan att deras mod i ringaste måtto
försvagades. När deras kläder började förslitas,
togo de näfver af träden och bundo om benen. De fingo
deraf tillnamnet Birkebenar, ett namn, som från denna
ringa början snart öfvergick till den betydelse,
att det eftersträfvades som något ärofullt af de mest
högättade och mäktigaste män i Norge.
Och fullt ut lika manligt kämpade de kring konung
Östen i sina näfverbyxor, som om de varit klädda i
bättre och dyrbarare bonad. Än här, än der visade de
sig i bygderna, och alltid der man minst väntade dem,
så att det mot dem samlade krigsfolket sällan mötte
dem, der de anföllo. I många öppna slagtningar, som
föreföllo, vunno de seger. En gång på en skog höllo de
dock på att bli öfvervunna. Bönderne kommo der till
ett vida öfverlägset antal öfver dem. Goda råd voro
dyra, men Birkebenarne voro för väl vande att umgås
med faran, för att de skulle förlora modet. Vid första
tecken, att bönderne voro i antågande och nära att
falla öfver dem, höggo de en stor bråta i skogen, så
att bönderne ej kunde komma längre fram. Birkebenarne
försvunno, som om de varit bortblåsta kring de
angränsande fälten. – Öfver tvänne vintrar höllo
Östen och Birkebenarne på detta sätt till i Viken.
Men så lyckades Birkebenarne på tredje sommaren
att erhålla skepp, hvarpå de drogo utefter kusten,
förskaffande sig på vikingavis penningar och folk. När
de då ansågo sig tillräckligt starka, styrde de norrut
från Viken, der de allt hittills hållit sig. Plötsligt
en vacker dag visade de sig framför Trondhjem, utan
att någon underrättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
