- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen /
323

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik X Knutsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

någon hjelp utifrån. Den siste af sverkerska ätten
hade i slaget vid Lena icke mindre än 16,000 man
danska hjelptrupper[1].
De erikska konungarne åter
kämpade i spetsen för inhemska krafter.

Må emellertid orsakerna hafva varit hvilka som
helst. Sjelfva giftermålet är obestridt, och likaså
det förändrade förhållande, som efter detsamma
inträdde mellan erikska ätten och Danmark. Konung
Valdemar lemnade sitt bifall till den svenske
konungens begäran, och hans kungliga brud fördes
oförtöfvadt öfver till Sverige.

Sedan fartyget kastat ankar på svenska stranden, var
konungabruden den första, som steg i land. Till hennes
möte voro många svenska herrar och fruar, och ståtliga
hästar, hvilkas sadeltyg glimmade af silfver och guld,
framleddes för hennes vidare färd.

»I sitten nu upp och hvilen härpå,
stolts jungfru! I må icke längre gå.»


Det var de svenska fruarna, som yttrade dessa ord
till Richissa. Vi anföra dem ur folkvisan, äfvensom
Richissas svar. Folkvisan målar för oss lifligast
tidens lynne och seder.

Den främmande konungadottern förundrade sig öfver
att icke få karm[2] och körsven, som hon var van i
sin faders och broders rike. Hon svarade derför de
svenska fruarna:

»Och vore jag mig i min faders land,
jag körsven finge och förgyllande karm.»


Men härtill blef henne genast svaradt, dock »med akt
och all heder»:

»I före oss ej hit några jutska seder.

Sadel af sölf och förgyllande mila,
dermed plägar de svenska fruar utrida.

Och så hafver varit gammal sed;
så länge vi lefva, vi blifva dervid.»


Vidare förmäles ej om färden. Men när de kommo
till konung Erik,

»då blef det stor lust och mycken gamman,
det ädla konungapar blef gifvet tillsamman.

Och konungen tog sin käresta uti famn:
Stolts jungfru! I lefven hos mig utan harm!»


Deras äktenskap blef lyckligt, säger den anförda
folkvisan, och välsignadt med flera barn, om hvilka
vi framdeles få tillfälle att tala.

Vi öfvergå till den vigtigaste handlingen i konung
Eriks historia.

Kröningen var en handling, hvarigenom konungarne
högtidligen invigdes till sitt höga kall. Märkliga
äro den norske jarlen Erling Skakkes ord
till Trondhjems erkebiskop, då han med denne
underhandlade om stadgandet och stärkandet af sin
sons konungakrona. Att


[1]
Visserligen en för hög siffra. Men uppgiften
är tagen ur folkvisan, och äfven om summan enligt
folkvisans art skulle vara fördubblad, visar den dock,
att det ingalunda var en obetydlig här, med hvilken
Sverker sökte återvinna sin krona.
[2] D. ä. vagn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free