Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan I Sverkersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fattigdom och lydnad, aflade dessa ordensbröder ett
fjerde, nämligen att strida mot otrogna ock skydda
pilgrimer. Likasom klostren erhöllo de snart stora
privilegier och otroliga rikedomar, men förföllo
snart från sitt ursprungliga syfte.
Svärdsriddarnes orden stiftades af en Albert,
som ifrån att vara domherre i Bremen blef biskop
i Lifland. Han var, när han kom dit, i sin bästa
ålder, full af kraft och nit att gå framåt i sin
kallelse. Dertill egde han mycken erfarenhet, var
förutseende och beslutsam. Först och främst lade han
grunden till staden Riga för att få en fast förenings-
och utgångspunkt för omvändelseverket. Det fäste,
som den förste kristendomsförkunnarem i Livernes
land hade anlagt vid Dünafloden i Yxkull (Ykeskola),
var för det afsedda ändamålet mindre gagneligt. –
Der Righebäcken utfaller i Düna, strax invid mynningen
af denna flod, uppförde biskop Albert hus och byggde
kyrka samt omgaf detta sitt biskopliga hufvudsäte
med murar. Förbindelsen med hafvet var i synnerhet
den omständighet, som biskopen afsett vid Rigas
anläggning.
Derefter utgingo uppmaningar till korståg mot
hedningarna i Lifland. Och korsfarare strömmade
till landet. En hvar, som deltog i dem, fick af den
romerska stolen samma syndaförlåtelse, som om han fore
till det heliga landet. Men dessa skaror försvunno
lika fort som de kommo; innan året var till ända,
hade de dragit derifrån.
Då uppgick för biskop Albert tanken på hvad de
andliga riddarordnarna uträttade i det heliga
landet, och han beslöt att stifta en riddarorden i
Norden. Saken var dock ej så lätt satt i verket. De
första riddarne, som iklädde sig ordensdrägten, voro
ganska få. Deras namn Svärdsriddare (Svärdsbröder,
bröder af Kristi ridderskap, Kristi riddare) fingo
de af sin ordensdrägt, som var hvit, med ett rödt
kors och ett svart svärd på bröstet. Det var ett
tecken till ordens bestämmelse att helga lifvet
åt Kristi tjenst i utbredandet och försvarandet af
hans lära. Påfven – det var Innocentius III – gaf dem
samma regel som tempelherrarne. En tredjedel af landet
bestämdes till deras underhåll och i de eröfringar,
som gjordes, skulle de ega att efter godtfinnande
ordna författning och förvaltning. Närmast leddes
orden af en ordensmästare, men i Liflands biskop
skulle riddarne vörda sin öfverherre och vara honom
hörsamma.
Från sin ringa början växte orden ganska snart till
stor betydenhet. Men hårda, blodiga strider väntade
och måste genomkämpas i dessa länder, hvars hedningar
med fröjd gingo i döden för sin tro. »Gå, olycklige»
– brukade de säga till den döendes tröst – »gå till
den bättre verklen, der Tyskarne icke mer skola
vara dina herrar, men dina trälar.» Och så djupt var
fädrens tro rotad hos dem, med en sådan kärlek hängde
de fast vid den, att skaror af nyomvända strömmade
till Dünafloden för att i dess vatten två sig rena
från dopet.
När slutligen det egentliga Liflands inbyggare,
Liverne och Letterne, blifvit underkufvade, hade
orden vid sidan af dem i Esterna en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
