Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik XI Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring honom, nämnas i ett af hans gåfvobref
lagmannen i Tiundaland Laurentius och Germund,
lagmannen i Attundaland.
Konung Valdemar i Danmark var ej mera densamme, som
då han vid konung Erik Knutssons död ville behålla
riket åt hans nyfödde son och som vi sågo vinna
Estland för att få Finska viken till gräns för sitt
rike. Många och skiftande öden hade han sedan dess
undergått, och Danmark hade förlorat den krans af
länder, som det genom hans, hans broders och faders
segrar vunnit rundt om Östersjön.
Någon hjelp af denne sin morbroder kunde nu ej
konung Erik vinna. Men händelsernas gång inom Sverige
utvecklade sig till hans fördel.
Fem år var Knut konung, och de fem åren
tillbragte konung Erik i Danmark. Mycken oro och
häftiga inbördes strider synas derunder hafva
herskat i Sverige. Icke blott kloster och kyrkor
plundrades, och deras dyrbarheter, såsom kalkar,
kors och böcker, bortröfvades, utan äfven kyrkans
personer blefvo misshandlade med hugg och slag
och äfven fängslade. »En svår klagan» – skrifver
påfven Gregorius IX – »har hunnit till oss»,
och uppräknar allt det onda, som kyrkan derunder
lidit. Påfvebrefvet, som grundar sig på ingångna
klagomål från Strengnäs och Linköpings stift,
innehåller dock endast en allmän framställning af
tidens oro och strider, utan att närmare angifva
förhållandet. Om det var den fördrifne konungens
parti, som ännu obesegradt fortfor att kämpa mot
Knut, eller om det var dennes anhängare, som sålunda
ville i grund krossa Eriks, derom veta vi intet.
Efter de fem årens förlopp var Erik åter i Sverige och
i spetsen för en här, med hvilken han tågade upp emot
konung Knut. Vid Sparrsätra möttes de båda konungarne
för andra gången. Enligt folksägnen skall den ofvan
nämnde Herr Nils till Tofta, Sparre-ättens stamfader
och konung Eriks svåger, varit anförare för hans här,
och orten der slaget stått efter honom fått sitt namn
af Sparrsätra. Den gången hade konung Erik bättre
lycka. Han vann seger, och Knut stupade i striden.
Sparrsätra socken, der striden stod, är belägen
mellan Sagån och Enköpingsån inom Åsunda
härad. Samma folksägen, som låter Nils till Tofta vara
konung Eriks anförare, förmäler äfven, att konungen
af det i slaget vunna bytet till stor del uppbyggt
Sparrsätra kyrka för att visa sin tacksamhet emot Gud,
och att socknen, i stället för det forna namnet Årby,
nu fått namnet Sparrsätra till minne af Nils Sparre,
genom hvars tapperhet konungen vunnit segern. Denna
sägen må nu gälla hvad den kan. Osannolikt synes
dock vara, att Sparre-namnet gifvit anledning till
socknens namn, enär sådana särskilda ättnamn då ännu
icke brukades af de stora slägterna[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
