Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot alla de med hvarandra beslägtade ätterna eller,
hvilket var detsamma, häradet. Derför få vi äfven
höra talas om ättarbot, och derför erlades böter ej
blott af förbrytaren, utan äfven af hans slägt, och
tillföllo icke blott den enskilde målsegaren, utan
hela hans slägt. Deraf härledde sig böters erläggande
till häradet. Böterna bestämdes dels på tingen, dels
på enskilda sammankomster af dem, som saken rörde.
Brott är bruten frid. När derför ett brott var
begånget, uppstod mellan förbrytarens slägt och
den förfördelades ett tillstånd af fredlöshet,
en fejd, ett vig, som blef, om den senare var död,
ett vig-arf. Pligten att fordra upprättelse eller att
hämnas gick i arf till slägtmännen eller ättmännen. I
heden tima slutade aldrig ett sådant vig-arf, utan
att de vildaste och blodigaste strider föregått. Vid
denna tid hade mycket af det råa och vilda bleknat
bort, och det gafs en annan bot än den skyldiges blod,
nämligen förbrytelsens godtgörande med penningböter.
Bondens hemlif. Bonden var hufvudman för sitt hus och
sin slägt och kallades »husdrottn» på sin gård,
och var det äfven, erkännande der ingen herre öfver
sig. På de 200 åren, hvilkas historia vi nu genomgått,
hade visserligen någon förändring inträdt. De
mäktigare och rikare började höja sig öfver de mindre
förmögna och sammansmälte med herreklassen, men lagen
kände ännu inga andra fria män öfver bönderna, och i
grunden, i afseende på den stora massan af folket,
hade förändringen trängt mindre på djupet, än man
vid första påseendet skulle vara böjd att tro.
Närmast bonden på gården stod hans hustru. Enligt den
lag, som helge Erik konung gaf, gifte hon sig »till
heders och husfrudöme, till halfva säng, till lås
och nycklar samt till laga treding i boet». Denna
treding utgick endast af lösören och aflingegods,
d. v. s. förvärfd jord. Det stadgas uttryckligen och
det kunde ej annorlunda blifva, då slägtjorden eller
den ärfda jorden betraktades som en helgedom och som
slägtens uteslutande tillhörighet. Qvinnans ställning
såsom husmoder var i allmänhet af hög betydelse. Fri
och oberoende var hon under hednaåldern, och hennes
åsigter inhemtades vid alla vigtigare angelägenheter,
och äfven de fullvuxne sönerne lyssnade till hennes
råd och aktade en tillrättavisning af henne. Att
detta förhållande ännu var detsamma, kan man taga för
gifvet, ehuru inga underrättelser från den tiden derom
kommit till oss. Sagorna, som äro så upplysande för
sederna, upphöra nämligen för denna tid och folkvisan
sjunger endast om »de store». Men de store hade utgått
ur folket. Derför voro dessa visor om de store så
kära för folket och derför kan man ega rätt att af
dem sluta till förhållandena äfven på bondens gård.
Husbondens makt öfver hustrun var dock ganska
stor. Han kunde ostraffadt tukta henne. Till och
med dråp på hustrun ansågs icke höra till svårare
dråpsgerningar.
Närmast husmodem stodo naturligtvis barnen. Äfven
öfver dem egde husbonden rätt att i allt fordra lydnad
och kunde efter godtfinnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
