Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derifrån i lärft[1].
Salt var liksom i hedendomen en
nödvändighetsvara och infördes utifrån.
Biskötseln var under denna och äfven följande tider
vida beftydligare än nu. Den var äfven for dessa
tider mera nödvändig. Den försåg kyrkorna med vax
till deras ljus och af honungen bryggdes det så högt
värderade mjödet.
Husdjuren voro öfver hufvud desamma som våra. Tjurar,
kor, hästar, svin, hundar nämnas bland dem. Äfven
fiskdammar förstod man att anlägga.
Ölet, hvars bruk dock går långt upp i hedendomen,
var den förnämsta drycken. Gästabuden kallades också
derför ölstugor; »sitta i ölbänk» är ett uttryck, som
förekommer i lagarna. Ja-öl, bröllop och arf-öl voro
de vanligaste gästabuden och deras orsak angifves af
namnen, nämligen trolofning, giftermål och tillträde
till arf efter husfaders död.
Giftermålen för året afgjordes vanligen vid
skördetiden, som inföll i medlet af Augusti, kort
efter sedan vinterrågen blifvid sådd. Vårrågen, liksom
hvete, korn och hafre, såddes omkring den 23 Maj.
Säden maldes sedan urgamla tider på handqvarn. Det
var trälinnornas göra att »draga qvarn». Vid denna
tid nämnas både väderqvarnar och vattenqvarnar.
Klädedrägten kunde vara både präktig och smakfull. Den
var så äfven i hedendomen. Vi behöfva blott påminna
oss Arnliot Gellina och hans klädebonad, då han
visade sig för S:t Olof. I skarlakansskinn och dyrbara
pelsverk förekomma i folkvisorna de förnäme. Af hvit
eller blå vadmal var väl bondens rock. Men, som vi
en gång hafva nämnt, bondens lif skildras icke i de
sånger, som lefde på hans läppar. Trälens drägt synes
hafva varit grå.
Baldakin och syndal äro äfven tyg, som nämnas för
denna tid. De anses hafva varit siden och sammet. I
röda och blå kläder äro de förnämas tjenare – »små
tärnor» och småsvenner» – klädda.
Våra inhemska krönikor äro i allmänhet fattiga på
underrättelser, i synnerhet om allt, som rör det
enskilda lifvet. Det är dock klart, att de seder och
bruk, som voro rådande i grannrikena, i allmänhet
äfven voro det hos oss. Nu hafva vi en utförlig
berättelse om den norske konung Hakon, densamme
som företog Vermlandståget och hade de många mötena
vid Götelfven med Birger jarl. Vi vilja ur denna
konungs saga låna beskrifningen på hans kröning,
såsom särdeles upplysande i ofvan nämndä afseende.
Sturle Thordarson, Snorre Sturlassons brorson,
har författat denna historia. Han var den norske
konungens samtida[2]; vistades efter hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
