Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Birger jarl och Valdemar. Valdemar Birgersson väljes till konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
död i Finland, der han varit vid pass ett halft
år, när underrättelsen om konungens död träffade
honom. Inom sig närde jarlen troligen tanken att
en gång pryda sitt hufvud med svenska kronan, och
den tanken kunde lätt födas hos en man, som var
medveten om sin stora makt och som redan i sjelfva
verket var innehafvare af makten. Befryndad var han
äfven med konungahuset, såsom gift med den aflidne
konungens syster. Något arfsanspråk på kronan kunde
han emellertid på grund af denna slägtskap icke göra
till förmån för sig sjelf, men väl till förmån för
sin son, som naturligtvis innehade moderns anspråk.
Näst efter jarlen kommer Knut Magnusson. Han var son
af Magnus Brok, hvilken såsom dotterson af konung Knut
Eriksson egde anspråk på tronen. Med dessa från fadern
ärfda anspråk förenade Knut dem, hvilka han kunde ega
såsom dotterson af Knut Johansson långe, hvilken vi
påminna oss för en tid var Sveriges konung[1]
En son af densamme Knut långe lefde ännu. Han hette
Filip och uppträdde, på grund deraf att fadern varit
konung, äfvenledes med anspråk på den lediga kronan[2].
Med samma rätt, som de här nämnde, kunde äfven de
uppträda, hvilka liksom Birger jarl voro gifta med den
aflidne konungens systrar, om icke för sig sjelfva,
så för sina barn.
Huru desse män skulle förlikas om det blifvande
konungavalet, var svårt att afgöra. Ett inbördes krig,
hvars olyckor man väl kunde draga sig till minnes
från den aflidne konungens ungdom, stod för dörren.
Men det fans i Sverige då en man, som på ett afgörande
sätt ingrep i sitt lands öde. Det var Ivar Blå på
Gröneborg. Han var en erfaren, vis och försigtig
man, dertill mäktig och af mycket anseende inom alla
folkländerna.
Han insåg de faror, som hotade riket, och beslöt att
förebygga dem. Ett raskt och bestämdt uppträdande
syntes vara rätta sättet att ifrån början afskära de
särskilda partiernas planer, och i enlighet dermed
handlade herr Ivar.
Omständigheterna tycktes äfven gynna den redlige och
välsinnade mannen. Det var nämligen den tid på året,
då folket strömmade till distingsmarknaden i Upsala,
och det var derför lätt att åstadkomma ett möte för
konungaval. Huru på detta möte tillgick, huru herr
Ivar framstälde sin sak, derom veta vi intet. Man
kan dock taga för gifvet, att de lagliga formerna
för konungaval följdes. Åtminstone gjordes deremot
inga anmärkningar sedan.
Ivar föreslog för de på tinget församlade att taga
den unge Valdemar, Birger jarls son, till konung. Att
hans arfsrätt och det stöd, han såsom konung kunde
påräkna af sin fader, varit de förnämsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
