Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birger jarl, riksföreståndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de kristne der måste kämpa blodiga strider mot de
vilda hedningarna – och allt mera började hos junker
Carl det beslut stadga sig att draga dit bort öfver
hafvet och der vinna stridernas ära, ovansklig,
emedan den sak, för hvilken han gick att kämpa,
var helig och ovansklig.
Det var tyska ordens riddare, som nu kämpade med
de hedniska Lithauerna[1]. Sedan de, på uppmaning
af en polsk hertig, kommit honom till hjelp
mot Preussarne[2], satte de sig så småningom i
besittning af hela deras land eller det sedermera
s. k. Ost-Preussen.
Vi veta, att förut i Lifland fans den så kallade
Svärdsorden. Denna måste redan 1237 anhålla att
få ställa sig under den tyska ordens beskydd, så
att denna tillsatte ordens härmästare och sålunda
medelbarligen herskade äfven öfver Svärdsordens länder
eller Estland, Lifland och Kurland.
Till dessa tyska ordens riddare var det nu som den
unge Carl Ulfsson begaf sig. En stor del af sina
gods och gårdar[3]
gaf han åt tyska orden, och sin
sätesgård Sko skänkte han åt Cisterciensersystrarna i
Skokloster. Troligen lemnade han omedelbart derefter
landet.
Hans bana blef glänsande, men kort.
Någon tid efter junker Carls ankomst inlupo
underrättelser till riddarne, att en väldig här
Lithauer inbrutit i deras land. De rustade sig derför
att genast draga ut emot dem. Före aftåget tillsporde
de den nyanlände svenske riddaren, »om han ville
draga ut med dem i striden eller om han hellre ville
bida dem hemma?»
»Jag vill med eder i striden», svarade junker Carl,
»jag kan väl göra någon hedning omak. Må min hjelm
klyfvas och min brynja slitas af de hedna männen,
om jag dermed vinner bot för mina synder. Gud kan ock
vilja, att jag går bevarad ur striden, och är mig så
skipadt, att jag skall dö, så far jag till himmelrik,
och då har jag ej tappat.» Sedan junker Carl gifvit
detta manliga svar, drog han med riddarhären ut i
striden. Vid floden Durbin i Kurland stötte de på
hedningahären.
När då manfallet började blifva på riddarnes sida,
ropade en af bröderna till junker Carl: »Fly junker,
fly, jag säger för visso, vi äro för få till antalet!»
– Men Carl svarade: »Jag ser ingen af eder fly,
hvarför beder man mig då, att jag skall göra mig
en sådan skam?» Och så gick han ridderligen fram i
striden. Högar af hedningar föllo för hans hand.
Men all riddarnes tapperhet uträttade intet mot de
otaliga fiendtliga hoparna. »Du skall veta, junker»
– sade då en af riddarne till Carl – »att vår ordens
regel förbjuder oss att fly, äro vi också blott tre mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
