Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birger jarls lagstiftning och inre styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle mera fullständigt för konung Henrik redogöra
för jarlens tankar i nämnda ärende.
Härpå afsändes från konung Henrik tvänne
predikaremunkar Robert de Bello och Roger de Refham,
hvilka han anbefaller i jarlens ynnest. – Hvilken
utgång denna handel fick, känna vi emellertid icke. Må
hända afstannade saken med blotta försöket.
Men detta – äfvensom försök – är dock tillräckligt
att visa, huru vida Birgers tankar och planer gingo
i allt, hvad han ansåg gagna sitt land.
Af en man, som med så mycken omsorg egnade sig åt och
vårdade sig om handeln, och med en sådan skarp blick
uppfattade vigten just i detta afseende af den stad,
han befästade med murar och torn – af honom väntar
man sig att äfven i lagstiftningsväg få se något steg
tagas i samma riktning.
Och Birger jarl tog äfven det steget. Det har
åtminstone den största sannolikhet för sig, att den
så kallade Bjärköarätten eller den äldsta svenska
stadslagen gafs af honom och för Stockholm. Likvist
få vi ej tro att lagen förskrifver sig från honom i
den form vi känna densamma, men att denna utbildades
efter de stadgar Birger utfärdade, det synes man
kunna sätta utom allt tvifvel. Man kan sluta till
detsamma bland annat deraf, att då år 1288 invånarne
i Stockholm fingo tillåtelse att nedsätta sig utom
staden på Norrmalm, dessa, ehuru de bodde utom muren,
»fingo blifva delaktiga af samma rätt som de, hvilka
bodde inom muren».
Man kan framställa den frågan: hvarför behöfdes väl
en särskild lag för städerna? Kunde stadsinvånarne
ej blifva under samma lag som det öfriga landet? –
Detta inkast är dock lätt besvaradt, om vi blott tänka
på de många olika förhållanden, som skulle uppstå af
flera menniskors sammanboende på ett ställe. Till en
början var der ingen skilnad mellan dem, som slogo
sig ned i en köping, och dem, som bodde i det öfriga
landet. Men när köpingarna tillväxte, framstodo de nya
och ovanliga förhållandena klarare och bestämdare,
och för dessa hade de gamla landskapslagarne inga
bestämmelser.
Dertill böra vi ej glömma att stadslifvet i allmänhet
var i vårt land någonting helt nytt och att vi i
verkligheten ännu befinna oss på sjelfva öfvergången
från det gamla till det nya. Det måste dröja länge,
innan särskilda samhällen med särskilda lagar och
författningar kunde hos oss blifva ett fullfärdigt
verk.
Likvist gick det å en annan sida hos oss bättre
för sig än i andra länder, der städerna först måste
arbeta sig ur en fullkomlig träldom under enskild
man. Hos oss hade de öfver hufvud endast att göra med
konungen, och det är något ganska sällsynt att i vårt
land finna städer, tillhörande enskild man, såsom
fallet var t. ex. med Söderköping, hvilket konung
Erik Erikssons drottning Katarina testamenterade åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
