Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brödrastriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när han åter var kommen till riket, ville han enligt
lag svara till de beskyllningar, som gjordes honom;
dock skulle hans vederdeloman likaledes stå till
rätta för sitt förfarande.»
Redan dessa Valdemars fordringar visa, huru omöjlig
i sjelfva verket en förlikning i godo mellan bröderna
var. Det ligger i sakens natur, att de helt och hållet
skulle afslås af de svenska herrarna. De erbjödo
konung Valdemar Helsingland och Vermland, jemte allt
landet vester om Venern, tillika med Sticklaborg[1]
och trehundra marks årlig ränta.
Då tog konungen af Norge till ordet. »Ringare
vilkor» – sade han – »synes mig icke konung Valdemar
kunna fordra, än att han åter insättes i riket och
i full utöfning af sina kungliga rättigheter. Han
kan med så mycket större skäl göra dessa fordringar,
som han icke blifvit befunnen skyldig till något
brott. Icke står han heller för sina handlingar under
deras dom, hvilkas konung och herre han var och af
hvilka riket blifvit honom mot all rätt med mandråp
och vapen frånröfvadt. Man har tagit honom och hans
drottning till fånga, man har tvungit dem att afsäga
sig riket på skymfliga vilkor, man har med sidvördnad
och på ett vanhederligt sätt behandlat dem både i ord
och gerning. Dertill har man krönt och korat en annan
konung, och när man nu för all denna mot en rättmätig
konung tillfogad oförrätt och kränkning erbjuder
honom några få landskap, så är detta mera att anse
som en ny skymf än som ett tillbud till försoning.»
Med dessa ord slutade konungen, och Valdemars män
instämde med honom. Men det fans här och det finnes
alltid en vältalighet större än menniskans. Det är
verklighetens, de för handen varande förhållandenas
sanning. Detta förbisågo den norske konungen
och Valdemars män. Valdemars sak var ohjelpligen
fallen. Hans broders befästades ännu mera genom den
hofsamhet, så väl han sjelf förut som hans män nu
visade mot hans olycklige broder.
Som Magnus af Sverige och hans män icke kunde gå in
på de af norske konungen uttalade vilkoren, upplöstes
mötet, och sakerna gingo sin gamla gång. Den norske
konungen drog åter till Norge, och med honom drottning
Sofia och konungasonen Erik samt grefve Gerhards
trolofvade, jungfru Ingeborg.
Valdemar drog inåt Göta rike.
Magnus hade lärt känna en högboren jungfru, hvars
kärlek han vunnit. Man känner ej jungfruns namn, men
att hon var förlofvad med Magnus, derom upplyser ett
påfvebref, som vi ännu ega i behåll. Hennes kärlek
måste dock snart dö. Hennes hjertans kär blef mäktig,
mäktigare än han var då, när han vann hennes tro;
han blef konung öfver Sveriges land. Och faror funnos
för konungen, som icke hertigen behöfde frukta,
och de farorna kunde ej jungfruns kärlek skingra,
äfven om hon bjudit sitt lif mot dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
