Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brödrastriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och emedan vintern låg på, vände då Magnus om,
hafvande vunnit stort byte.
Följande året 1277 inträffade vigtigare
händelser.
Konungarne Erik och Valdemar inbröto i Småland
i spetsen för en dansk här. De foro härjande och
brännande fram, och sedan förstärkning ankommit
från Danmark under anförande af Bengt Alesson och
Palne Hviit, fortsatte man med härjandet från Helga
tre Kungars dag till Påsken, utan att finna något
motstånd.
Af sin framgång, och då de aldrig sågo någon fiende,
blefvo danskarne säkra och till följd deraf ej
tillräckligt vaksamma och försigtiga. Hände sig då
en gång, att de läto reda till ett ståtligt gästabud,
viljande göra sig rätt glada.
Dock hade de utsatt vakter här och der i träden,
hvilka skulle varna dem, i händelse någon fiende
syntes till. – Men som Danskarne nu i all sköns ro
sutto till bords och läto sig anrättningarna väl
smaka, hördes plötsligen en af vakterna ropa: »De
uppländske komma!»
Nu blef der en uppståndelse.
Det var Ulf Carlsson tillsammans med Peder Porse
och herr Offe Diver, som anryckte med tvåhundra
harneskklädda ryttare. Och de föllo öfver Danskarne
med sådan häftighet, att något motstånd för dem
ej var att tänka på. Borden blefvo kullkastade,
dörrar slogos sönder, riddarnes svenner lupo omkull
hvarandra, många kunde ej få sina hästar, andra fingo
ej tid att spänna om sig sina harnesk.
Herr Paine Hviit var den förste, som blef färdig,
och han sprängde alldeles ensam mot de svenska
ryttarna. Norr om gården flöt en å. Mellan denna
och gården blef herr Paine fången. – För herr Bengt
Alesson lyckades det bättre. Han kastade sig på sin
häst, som skall hafva varit ett präktigt djur, och
röjde sig tappert en väg genom Svenskarnes led.
De af Danskarna, som icke nedgjordes, utan blefvo
tillfångatagne, frigåfvos mot vilkor att, om ej fred
var sluten inom år och dag, frivilligt inställa sig
i Söderköping.
Mot slutet af året ryckte konung Erik sjelf
tillsammans med Valdemar in i Vestergötland, intog
Axevall och Skara samt härjade och brände vida
omkring i landet. Vid Ettak[1] skola Danskarne
blifvit slagna.
Något mera känna vi ej om detta krig. Magnus synes i
allmänhet föga till under dessa krigshändelser. Men
orsakerna äro oss obekanta. Rimkrönikan säger väl,
att konung Erik gerna hade sett, om der blifvit
en afgörande drabbning, men Magnus »ville honom ej
bestånda». Och då man förestälde Erik, att infallet,
som Magnus gjorde i Halland och Skåne, nu vore till
fullo hämnadt, var han åter böjd för fred.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
