Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det verldsliga frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi framställa saken, sådan den visar sig under den konung, hvars
historia nu sysselsätter oss.
De mäktiga herreslägterna voro, som vi hafva sett, ingalunda lätta
att hålla i tygeln. Så väl den siste af Erikarne som Birger jarl och
konung Magnus hade erfarit det. Den sistnämnde kände i botten denna
makt, och att den ej var att leka med. Hans bemödande gick derför
ut på att binda vid konungamakten dessa underordnade, men dock
farliga makter.
Med detta konung Magnus’ sträfvande var äfven ett annat på det
närmaste förenadt, det nämligen att skaffa sitt land ett rytteri. Vi
hafva först under de senaste striderna hört talas om krigare till häst.
Att våra fäder kunde strida till häst, derom lemna sagorna intet tvifvel
öfrigt, men att de stredo till häst i trupp, derom förekommer aldrig
något taladt.
Emellertid hade i det öfriga Europa all krigstjenst blifvit
rytteritjenst, så att fotfolket i en het strid betydde intet. Danmark hade
först af de nordiska rikena måst rätta sig efter denna tidens fordring.
Det skedde under Valdemarerna. I Sverige hade man genom beröringen
med Danmark blifvit öfvertygad om fördelen af rytteri och dess
afgjorda öfvervigt öfver fotfolket i en strid.
De stora slägternas tyglande och skapandet af en tidsenlig
krigsmakt – det var hvad Magnus satte sig närmast före att drifva
igenom, sedan han kommit i ro efter det sista uppträdet med folkungarna.
Till den ändan sammankallade han år 1280
[1]
ett möte af rikets
prelater och de store till Alsnö. Här lät konungen för de församlade
uppläsa följande beslut, hvartill de svarade ja och svuro, »att de skulle
det hålla och styrka med allt det de gitte».
Emedan det är väl värdigt – sådant är beslutets ordalydelse
– att de, som närmast följa konungen med råd och hjelp,
hafva mera ära, så skola alla konungens män och hans
broders, Bengts, så ock deras gårdsfogdar och landboar och
alla, som i deras gods äro, vara fria från all konungslig
rätt, och lika med dem alla erkebiskopens och de öfriga
biskoparnes svenner. Samma frälse skola ock alla de män
hafva, som till häst tjena, i hvilkens tjenst de än måtte vara.
Så lyder det beslut, hvarigenom frälse och frälsefrihet infördes i
vårt land. Då för de stora och rika slägterna, hvilkas medlemmar voro
omgifna af hela skaror väpnadt och beridet följe, skyldigheten att
rusta, huru kostsam sjelfva rustningen också var, icke kunde vara
någon börda, blef skattefriheten en sådan fördel, att de gerna skulle göra
sig till konungens män.
Rusttjensten var i dubbelt hänseende kostsam och fordrade en stor
förmögenhet. Först och främst var sjelfva den fullständiga jernrustningen
»både å likama och benom», som det heter, hvilken ofta var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
