Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riddarväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slagfältet och påspände dem den vapenrustning, som det
ej var dem tillåtet att bära.
Först sedan läroåren voro genomgångna, fick den
ridderlige svennen mottaga riddarslaget, och det
endast af en bepröfvad riddare. Men en hvar riddare
kunde meddela ridderlig värdighet åt en hvar, som
gjort sig deraf förtjent. Konungen kunde sålunda
blifva slagen till riddare af den fattigaste ädling
i sitt rike. – Sedan svennen eller väpnaren i en
kyrka en natt hållit vakt öfver sina vapen, följde
den högtidliga, efterlängtade dagen, då han skulle
få blifva delaktig af den ridderliga värdigheten.
I en lysande samling af riddare och damer knäböjde
svennen och mottog af riddaren tre slag med
flatsidan af svärdet på skuldran »i Guds Faders,
den helige Michaels och den helige Georgs namn»,
eller också »i namn Gud Faders, Jungfru Marias (och
något annat helgons)»[1]. Derpå omgjordades han med
svärd och bälte, på hans fötter spändes de gyllene
riddarsporrarne och om hans hals hängdes den gyllene
riddarkedjan. Högtiden slutade med ett tornerspel
och en festmåltid.
Äran var riddarens hufvudsak. Och äran vans genom
strid, en öppen och ärlig strid för det rätta och
goda, för kyrkan och dess tjenare eller för qvinnan,
i allmänhet för alla, som icke kunde eller icke fingo
försvara sig mot förtryck och våld. – Något upphöjdt
och ädelt ligger i detta medeltidens riddarväsende,
som alltid måste hänföra. Men det urartade, såsom
allt menskligt.
Något, som i väsentlig mån bidrog att upprätthålla
riddarandan, var tornerspelen och lagarne, som
ordnade dem. Vi hafva redan sett ett sådant tornerspel
vid fredsslutet i Laholm i den danske och svenske
konungens närvaro, och vid den senares lysande och
praktlystna hof hörde tornerspel till ordningen för
dagen.
Vid ett tornerspel var den med skrankor utstakade
platsen för striden omgifven af furstar och deras
ädlaste baroner, af riddare med stadgadt rykte och
af allt hvad rang och skönhet hade ypperst bland det
täcka könet. Klädda från topp till tå i stål och
kända endast af märket på sin sköld eller af sin
herskarinnas ynnesttecken, som var en ännu större
prydnad, rusade riddarne fram till striden, men en
strid utan hätskhet, om ock ej utan fara. Ehuru deras
vapen voro trubbiga och stundom endast af trä och
ehuru de enligt tornerspelets lagar endast fingo rikta
sina hugg på den starka delen af skyddsrustningen
eller, som det hette, »mellan de fyra benen»,
slutades ofta dessa strider med sår och död, och
kyrkan slungade förgäfves sina bannstrålar mot en
sådan lek med faran. Segern inom tornerskrankorna i
närvaro af sådana vittnen, som omgåfvo den, skänkte
sin man ofta en lifligare känd, om ej större ära än
segern på slagfältet. »Ära varelde tappres söner!»
ljöd det från trubadurens läppar, när segraren gick fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
