Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus Ladulås och grannrikena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
städerna tillfogade skadan. Städerna Stralsund
och Rostock skulle till Norge sända fullmäktige,
försedde med skriftliga förböner från furstar och
andra ansedda män, för att hos konungen i Norge
afbedja sin skuld. Men städerna skulle återfå sina
handelsförmåner i Norge, och fri och öppen handel
vara mellan dem och Norges rike. Slutligen bestämdes
de lagar, hvilka vid förefallande tvister mellan de
främmande köpmännen och Norges inbyggare borde följas,
äfvensom det bestämdes huru städerna borde förhålla
sig vid uppkommande strider mellan Danmark och Norge.
Detta utslag, som af konung Magnus fäldes i striden
mellan Östersjöstäderna och Norge, förblef sedan länge
gällande, samt åberopas och bekräftas i den följande
tidens urkunder.
Med Danmark utbröt dock striden kort efteråt.
För den djerfve och tappre Alf Erlingsson var
emellertid freden icke välkommen. Men efter denna
tid tog hans öde en annan riktning. Hans slut blef
ömkligt. Vi vilja här afsluta hans historia.
Ett bref från konung Magnus i Sverige – må hända
det första handbref från någon svensk konung, som
kan uppvisas – medan Alf ännu befann sig på höjden
af sin lycka och ära, visar oss det förhållande,
hvari han stod till denne konung.
»Då Gud har gifvit dig en sådan nåd» – skrifver
konungen – »att ditt namn och ditt rykte blifvit fördt
långt öfver länder och riken, och du har uppfylt
dina vänner med stor glädje, men dina fiender med
en skräck och en räddhåga, som icke är diktad, råda
vi dig, att du icke besinningslöst och utan mogen
öfverläggning rusar framåt. Du vet sjelf, att endast
det plägar få en lycklig utgång, som med förutseende
klokhet börjas. Måtte aldrig din ära och det stora
beröm du vunnit förminskas, och ehuru nu allt sker
dig efter önskan, fordrar dock tingens vanliga gång
klokhet och förutseende.»
Man känner icke hvad det var, som föranledt konungen
att gifva Alf dessa råd, men väl hade det varit för
honom, om de blifvit följda.
Året efter sedan Alf af sin konung blifvit upphöjd
till jarl eller år 1287 kom han som flykting till
Sverige. Han hade råkat i oenighet med en förnäm
norsk man vid namn Halkel Augmundsson, och denne
hade af honom blifvit ihjelslagen. Alf Erlingsson
blef dömd landsflyktig, och sedan han i en strid mot
sina landsmän förlorat tvåhundrasextio man, flydde
han öfver till Sverige till konung Magnus.
Välkommen var icke våldsverkaren hos den stränge
konung Magnus. Men han gjorde knäfall för konungen
och blidkade hans sinne med löftet att tillbringa
sina öfriga dagar i ro i ett kloster.
Klostret blef dock för trångt för den efter faror
och strider längtande mannen. När talet kom för hans
öron, der han satt i den tysta klostercellen, om huru
det åter igen lektes blodig lek på det kära hafvet,
då kunde han ej längre motstå den låga, som tärde i
hans sinne. Han måste ut.
Och snart fick man åter höra talas om Alf Erlingsson; men nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
