Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorkel Knutsson åter i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Herr Mats fick marskens tillåtelse, och utan att
töfva, lät han derpå sadla sin gångare och klädde
sig sjelf i sin blanka jernrustning. När han så var
fullt redo, skyndade han ned, kastade sig upp på den
otåliga springaren och sprängde öfver slottsbron, så
att det dånade under hästhofvauna. Sedan han kommit
öfver bron, vände han sig om och ropade uppåt vallen:
»Lefven väl! – Vill Gud mig seger gifva, skolen I
snart få se mig åter och en annan med mig; slikt kan
väl ske. Skall jag åter gå under, så står det till
Gud i himmelrik!» – Derpå vände han hurtigt om för
att möta sin fiende.
Emellertid hade tolken, som var utskickad, hunnit
det ryska lägret. »Här håller en man», sade han till
Ryssarna, »I kunnen sjelfve se honom, der han sitter
på sin stolta häst; han är en af våra yppersta
män. Nu vill han bestå mot en af eder om lif och
gods och fångenskap. Hvem af eder, som öfvervinner
honom, hans fånge vill han blifva, och honom skall
han följa. Hvar så sker att han vinner, så skall den
öfvervunne följa honom.»
När tolken hade framfört den svenske kämpens utmaning,
gingo Ryssarne tillsammans och talades vid. »Hvem är
den kämpen», frågade de hvarandra, »som är sådan, att
han vill bestå?[1]»
»Det är nog att se» – menade de
och sågo den ene på den andre – »det han är en hjelte,
och de hafva ändå ej sändt oss den värste. Helt visst
går den, som vågar sig emot honom, sin undergång
till mötes.» Slutet på deras öfverläggning blef,
att ingen ville draga ut mot den modige Svensken.
Mats Kettilmundsson satt der hela dagen på sin
stridshäst och väntade att få bryta en lans med
den modigaste i fiendehären. Men han fick sitta
der i godan ro. Det började redan skymma på, och
ännu syntes ingen fiende. Mats satt dock qvar. När
slutligen solen nedgick och natten inbröt, vände han
åter till borgen.
Följande morgon rustade sig Svenskarne till ett
anfall, men då de sågo ut öfver vallen, var der ingen
fiende mer till att se. Ryssarne hade under natten
brutit upp och dragit bort.
Men ryktet om Mats Kettilmundssons mannamod och
tapperhet flög vida om land.
Genom den ryska härens olycka framför
Landskrona lyckades marsken i ro få fullborda
slottsbyggnaden. Sedan denna var färdig och satt i
försvarstillstånd, inskeppade han sig med adelshären
på flottan och lade ned åt åmynnet för att med första
gynsamma vind segla öfver till Sverige.
Men vinden lät vänta på sig, och det föreföll herr
Mats Kettilmundsson och några med honom likasinnade
något tungsamt att ligga i overksamhet på flottan.
De läto derför föra sina hästar i land, och Mats
Kettilmundsson for fram med härjande och brännande
öfver allt i Ingrernes land. Allt som satte sig till
motvärn, blef nedhugget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
