Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Birger Magnusson och hans bröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tåget gick till Stockholm. Der ville hertigarne
insätta fångarne. Men slottsfogden vägrade att öppna
portarna, och fångarne fördes då till Nyköping. Kort
derefter bemäktigade sig Mats Kettilmundsson
Stockholm, och innan årets slut voro hertigarne herrar
öfver hela riket med undantag af Finland samt Kalmar
och Borgholm.
Medan allt detta tilldrog sig i Sverige, vilja vi se,
huru det gick med konungens äldste son, prins Magnus,
som undgick sina föräldrars öde om natten den 29
September.
På Håtuna fans bland konungens svit en rask, hurtig
och vaksam man vid namn Arvid Småländing. Han anade
oråd, fast ingen annan tänkte derpå, och gick ej till
hvila om qvällen. Så fort det nu blef tyst i gården
och det första ljudet af vapenskramlet nådde hans öra,
skyndade han till konungen. Hertigarnes folk var honom
dock för nära, för att han skulle kunnat rädda honom.
Beslutsamt ilade då den trogne tjenaren upp till
rummet, der junker Magnus låg och sof, ryckte honom
upp och bar honom på sina armar bort ifrån gården
på stigar, som voro omöjliga för hertigens män att
följa i mörkret.
Lyckan gynnade den modige mannen. Han drog oupptäckt
genom hela Sverige med sin dyrbara skyddsling och kom
slutligen inom Danmarks landamären. Här begaf han sig
genast till konung Erik Menved, och när han fann
konungen, gick han med konungasonen rakt fram till
högsätet och nedsatte honom på konungens knä, såsom
sed var, när man ville visa, att man sökte skydd.
Derefter berättade Arvid för konung Erik allt,
huru det tillgått deruppe på Håtuna hos hans svåger,
konung Birger, och tårarne runno honom dervid utför
kinderna. Äfven på konung Erik gjorde den ärlige
mannens enkla berättelse ett djupt intryck. Han
lofvade att icke glömma sin svåger, och systersonen
fick sitta qvar på hans knä. Det var ett tecken, att
han upptog honom under sitt skydd som sin fosterson.
Och konung Erik höll ord. Han började genast rusta,
och fram mot julen stod han med en här i Sverige.
Hertigarne kunde väl förstå, hvarifrån Birger skulle
vinna säkraste hjelpen, äfven om de icke genast fingo
underrättelser om Erik Menveds rustningar. Och de voro
ingalunda overksamma för att vederbörligen kunna möta
denna fara. Det var gifvet, att de dervid i främsta
rummet skulle vända sina tankar på Norge.
Det är märkligt, att häfderna hafva ingenting att
förmäla om, att någonting i Sverige gjordes till
försvar för den fängslade konungen. Ingen röst
hördes, ingen arm höjdes till förmån för honom. Var
man då så helt och hållet genomträngd af ovilja öfver
konungens uppträdande mot den gamle Thorkel Knutsson,
att konungen i hela sitt rike icke egde en enda,
som ville uppträda för hans sak?
Det första hertigarne nu gjorde var att skrifva till
konung Hakons rådsherrar samt de förnämste männen
i Norge. De uppmanade dem att framhålla för konung
Hakon vanskligheten af det ingångna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
