Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krig med Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skog, ljud liksom af en annalkande ryttarhop. »Der
kommer hertigen, der kommer hertigen» – började folket
ropa. Herr Holger sade dock helt lugn: »Hvad veta
vi, om det är han; det vare nu hvem det vara må,
så hoppas jag att det skall väl oss gå.» Höfdingens
lugn gjorde väl hvad det kunde, men alldeles utan
sorg blef folket emellertid icke.
Det var dock icke hertigen, utan fogden på Dalaborg,
som kom ridande, men han förde hertigens banér. En
kort strid uppstod, men Norrmännen började snart
fly. Holger Baats uppmaningar och föredöme hejdade
dock de flyende och gjorde segern ännu en stund
oviss för Svenskarne. Norrmännen samlade sig uppå en
vall. Men fogden på Dalaborg och hans folk anföll
dem med oemotståndlig tapperhet. Slutligen vunno
Svenskarne en afgjord seger, och Norrmännen »tackade
Gud, att skogen var dem så när».
Vid nästa pingsttid redde konung Hakon i Norge ut
sin flotta. Han ämnade sig ned till Danmark, troddes
det. Flottan blef dock stormdrifven in på bohuslänska
skären och in i Kalfsund.
Länge hade den norska flottan emellertid icke legat
der, förr än hertig Erik kom öfver henne. Nu började
en annan lek. Hertig Erik tog hvilka fartyg han i
hast kunde fa, skipade sina män på dem, och så rodde
de ut mot Norrmännen.
Svenskarne vunno sju skepp, och mycket folk föll
på Norrmännens sida. Men hertig Erik förlorade i
den striden en af sina tappraste män, herr Johan
Jönsson. Hertigen sörjde mycket den döde riddaren,
ty han var en dugande man.
De buro riddarens lik till Barfotamunkarnes kloster
i Skara, der det blef begrafvet i närvaro af många
förnämliga män.
Ett nytt anfall på Norrmännen misslyckades. Hertigen
samlade så många fartyg han kunde komma öfver och
förordnade Mats Christensson, Mats Algotsson och
Erengisle af Skara till höfdingar öfver fartygen och
det tillärnade anfallet.
Norrmännen voro dock nu beredda på anfallet och
insågo väl, när de svenske kommo roende, hvilka
stora fördelar de egde öfver dem. Deras fartyg voro
mycket större och högre, dessutom till antalet långt
öfverlägsna Svenskarnes. Också var passet trångt,
så att den lilla svenska flottan kunde der helt och
hållet inklämmas och förstöras.
Modigt rodde Svenskarne framåt. Men striden var för
olika och de stora norska skeppen inklämde Svenskarne
mellan sig och klipporna, så att utgången på striden
ej länge blef oviss, i synnerhet som strandinvånarne
skyndat till och från klipporna nedkastat stora stenar
på Svenskarne. Dessas skepp blefvo tagna, och de få,
som gjordes till fångar, fördes upp i land och höggos
sönder i små stycken, »att ej låg der ett stycke,
som det andra låg».
Konung Hakon var ej sjelf närvarande vid dessa
strider. Han hade seglat ned till Köpenhamn, der
vigtiga saker uppgjordes, som vi snart få se. Det var
på återvägen derifrån som han fick underrättelse om
tilldragelserna i Kalfsund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
