Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krig mellan Sverige och Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här stannade hertigarne, men då konungshären kom,
drogo de vidare öfver Holaveden in i Östergötland. Der
togo de sitt hufvudläger vid Bjälbo, hvarifrån de
hoppades kunna med framgång leda försvaret. Holaveden
kunde endast passeras genom trånga pass, som på det
lättaste kunde försvaras äfven mot en mångdubbelt
större styrka. Dertill var trakten vida mer än nu
uppfyld af myrar och kärr, allt hinder för en med
dessa svårigheter obekant fiende, men oskattbara
fördelar för den, som visste att begagna sig af dem.
Danskarne hade emellertid bemäktigat sig Jönköping. De
hade der uppfört ett fäste af trä, som försågs med
lifsmedel och besättning. Konung Birger med sina
riddare och svenner stannade der.
Den danska hufvudhären fortsatte tåget mot Holaveden,
och vid byn Svem stötte de på hertigarnes folk. Men
en oförutsedd händelse inträffade här och var af den
menligaste inverkan på hertigarnes sak. Den tappre
Mats Kettilmundsson förde hertigarnes hufvudbanér. Som
denne nu red emot fienden, stupade hans häst mot
en sten. Riddaren kastades dervid ur sadeln, och
banérstången sprang i stycken. Detta var ett olyckligt
järtecken och fylde hertigarnes folk med skräck.
Försöket att göra fienden motstånd måste tills vidare
uppgifvas, och denna fick obehindradt tåga fram öfver
Holaveden och in i Östergötland. Hertigarne drogo norr
ut att se till Nyköpings och Stockholms slott, på det
dessa fästen måtte vara beredda att mottaga fienden.
Konungarne med danska hären genomtågade hela
Östergötland och ryckte genom Kolmorden in i det gamla
Svea välde. Här lade de sig framför Nyköping, i hopp
att bemäktiga sig detta för den tiden starka och väl
befästade slott. Belägringen gick långsamt. Slottet
var ett af de fastaste i riket och väl försedt med
lifsmedel samt egde en tillräcklig besättning under
befäl af tappra och pålitliga höfdingar. Hvarje
anfall af fienden afslogs raskt, och de ofullkomliga
belägringsanstalterna uträttade föga mot de starka
murarna.
Medan nu belägrings- och försvarsarbetet pågick
vid Nyköping, voro hertigarne icke overksamme i
Stockholm. Ett bref utfärdades den 31 Oktober till
Tiundalands inbyggare, hvari de anbefaldes att vid
straff af lif och gods under denna nöd komma Stockholm
till undsättning med lifsmedel, att nedsänka alla
fartyg af den storlek att de kunde föra tjugu man,
om fartygen ej behöfdes för att föra lifsmedel till
Stockholm, samt att utrusta en häst och en karl med
fulla vapen af hvarje hamn[1],
att natt och dag
vara redo påbud från hertigarne eller lagmannen,
Birger Pedersson.
Ifrån Stockholm, der Valdemar qvarstannade, begaf
sig hertig Erik till södra Sverige. När han kom
till Kalmar, möttes han der af nyvärfvadt folk från
Tyskland, som hade ditförts på tvänne skepp. Med
detta tyska manskap och förstärkningen, som stött
till från Varberg, tågade han upp mot Jönköping,
der han helt och hållet förstörde den af Danskarna
uppförda befästningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
