Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fortsättning af kriget med Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställa sig hos konung Hakon, att denne lät honom
behålla Konghälls slott, dock nu mera såsom den
norske konungens man mot hertigarne.
Emellertid föreföllo de här ofvan beskrifna
händelserna. Danskarne tågade öfver Holaveden upp
genom Östergötland och öfver Kolmorden fram till
Nyköping, hvars belägring fortfor till inemot julen.
Så fort stilleståndet var slutadt med konung Erik
i Danmark, red hertig Valdemar med det krigsfolk,
han kunde samla från öfra Sverige, ned till sin
broder. När så julen var öfver, ryckte bröderne mot
Konghäll och utbredde sig härjande öfver Bohus län.
Hertig Erik var mäkta vred öfver Thord Unges
förräderi. »Jag går ej härifrån, förr än jag vunnit
slottet» sade han, när han kom framför Konghäll.
Detta året 1310 var liksom förra året en ganska stark
vinter.
Hertig Erik hade med sig i hären en man vid namn
Bärn. Herr Bärn var en mycket boklärd man, men tillika
stridskunnig och tapper. Han hade blifvit fördrifven
af konungen[1]
och sedermera studerat i Paris, der
han blifvit magister.
När nu bud kom för hertigen, att konungen i Norge
sammandragit en här, som var i antågande, skickade
han denne herr Bärn med en härskara att möta
Norrmännen. Desse anfördes af en riddare.
Det var tidigt om morgonen, som herr Bärn stötte på
Norrmännen vid ett bergpass. Riddaren, som anförde
Norrmännen, blef sårad i striden, och inom kort tog
hela norska härhopen till flykten.
Thord Unge på Konghäll, som hoppats på hjelp af
sina landsmän, förtviflade, när han fick kännedom
om deras nederlag, på möjligheten att kunna hålla
slottet längre mot den raske hertigen. Han utrymde
det derför och red inåt Norge att träffa konungen.
»Jag har uppgifvit ditt slott, konung Hakon!» –
sade han till denne – »och dertill dref mig den
hårdaste nöd. Vill hertigen dagtinga med eder, så
icke blott råder jag dertill, utan beder jag vänligen
derom. Jag ville att I haden sett hertigens makt. Han
ligger i Konghäll än med många tusen man, och vill
han fullfölja kriget och ej låta oss dagtinga – då
bränner han vikena allt i rötter, så att Norge får
sent bot derför.»
Konung Hakon, som i allmänhet mer älskade freden än
kriget och var af ett saktmodigt lynne, svarade herr
Thord: »Jag vill göra som du säger. Vill hertigen
mina ord höra, blifva vi nog sams. Dock synes mig,
som der ej ville blifva någon ända på trätorna och
striden, så länge hertigen är omgifven af utländska
män, hvilkas råd han följer.»
Bud gingo sedermera mellan konungen och hertigen,
och kom det så derhän, att ett stillestånd slöts dem
emellan, hvarpå de sammanträffade med hvarandra i
Opslo den 12 Mars 1310.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
