Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De försonade bröderne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Före sitt giftermål hade de båda bröderne knappast
lefvat skilda från hvarandra. Deras hof var gemensamt
och gemensamt skrefvo de sina namn under de bref, som
från dem utgingo. Nu mera skilde de sig från hvarandra,
dock icke till sinne och hjerta. Men de höllo hvardera
sitt särskilda hof och beslöto äfven att sins emellan
upprätta ett häfdabyte.
Till den ändan sammanträdde i Lödöse 1315 i September
de båda hertigarne, biskop Carl i Linköping,
Uplandslagmannen Birger Pederson, Vestgötalagmannen
Knut Magnusson, Södermanlandslagmannen Arvid
Gustafsson, riddarne och rådsherrarne Sigge
Halstensson och Carl Elinesson samt derjemte många
andra andlige och verldslige herrar.
Den hälft af riket, som hertigarne hade erhållit på
Helsingborgsmötet, delades mellan dem så, att Erik
fick på sin del, for sig och sina arfvingar:
Lödöse och Axevalla slott med hela Vestergötland,
Vermland och Dal, Hunehals och Varbergs slott med
norra Halland till Ätraån samt Kalmar med den del af
Småland, som tillhörde hertigarne.
Valdemar fick för sig och arfvingar:
Stockholm med Tiundaland, Attundaland, Roden[1] och
Gestrikland, eller med ett ord allt det land,
som norr om Mälaren tillfallit hertigarne, Åbo slott
och Tavastehus med hvad som lyder derunder af Finland
samt Öland med Borgholm.
I vederlag för den sistnämnda ön erhöll Erik tre
härad i Upland.
Alla slotten skulle dock stå öppna för båda hertigarne
och alla höfdingar i dem tillsättas med bådas
samtycke. Detta häfdaskifte skulle till en början
ega bestånd i fem år, och ingendera af hertigarne
lyfta femte årets räntor, innan de med hvarandra
öfverenskommit om en stadig delning.
Hvad som i detta gamla permbref först och främst
fäster vår uppmärksamhet, är den anordningen, att
hertig Erik fick de vestra och Valdemar de Östra
och norra landskapen. Det var ock ganska naturligt,
att Erik såsom den blifvande arfvingen till Norge
skulle företrädesvis vilja hafva sina besittningar
angränsande till detta rike. Märkligare är att allt
detta företages och beslutas, utan att man ens hör
ett ord talas om konungen. Dock var det icke fråga
om någonting mer eller mindre än att stadfästa för
evärdeliga tider rikets söndersplittring.
Efter mötet i Lödöse drog hertig Erik med sin
hertiginna till Norge, der han var öfver vintern
i Opslo, och när Ingeborg året derpå (1316)
födde en son, var glädjen stor vid det norska
konungahofvet. Valdemars hertiginna födde äfven samma
år en son, som i dopet blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
