Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Birgers regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Så länge som konung Magnus var minderårig, skulle
inkomsterna af Norge användas till betalande af
rikets skuld, äfvensom till verkställande af konung
Hakons testamente, till konungens underhåll samt
hvad honom i öfrigt kunde göras behof, med samtycke
af fru Ingeborg och norska rikets rådsherrar.»
»Begge rikena skulle ömsesidigt bistå hvarandra,
och det skulle vara Norrmän tillåtet att i Sverige
tjena konung Magnus och fru Ingeborg.»
Sedan allt var sålunda öfverenskommet och bebrefvadt,
lade biskop Carl sin högra hand på sitt bröst och
lofvade vid sitt prästadöme och sin kristna tro,
och likaså lofvade och svuro de närvarande svenske
herrarne vid sin kristliga tro och den heliga
evangeliiboken, att allt skulle oryggeligen hållas
utaf alla svenske män.
De sex närvarande svenske herrarne voro Knut Magnusson<footntoe>
Af Ulfåsa-åtten med ett lejon i vapnet.</footnote>,
Erik Thuresson (Bielke), Sigge Halstensson
(Örnsparre), Stefan Röreksson[1], Gissle eller
Erengissle Elinesson (Sparre) och Knut Porse.
Det var den första föreningen af Sveriges och Norges
riken under en konung.
Under det förflutna året hade hertiginnorna på sätt
och vis fört styrelsen i Sverige. Mats Kettilmundsson
var väl rikets hufvudman, men hertiginnorna skrifva
sina namn under besluten och tala alldeles med en
sådan myndighet som en regerande konung.
Detta var dock något i Sverige helt och hållet
ovanligt, och man skred derför till konungaval. De
maktegande herrarne, »rikets store», voro redan
på förhand ense om, hvem som skulle blifva konung,
och de förstodo skickligt att bedrifva sakerna så,
att han verkligen blef det.
Man vore böjd att tro, det konung Birgers son,
den ädle och raske junker Magnus, var denne utsedde
konung, men detta var alldeles icke händelsen. Hertig
Eriks son, den treårige Magnus, var af herrarne
bestämd för Sveriges konungastol, och ett skäl,
som mest talade derför, var det, att genom detta
konungaval kunde en förening under en och samme konung
åstadkommas mellan Sverige och Norge. Det måste
man medgifva, att en sådan tanke var i och för sig
tillräckligt lockande för att äfven de, som eljest må
hända skulle varit hågade att fälla ett godt ord för
den fångne konungasonen, lemnade honom åt sitt öde.
Bud utsändes omkring alla rikets landskap att kalla
allmogen till ting vid Mora stenar. Fyra bönder
kallades från hvarje härad och helt visst inbegrepos
bland dem de anseddaste af köpstädernas borgare.
Till följd af denna kallelse var i början af Juli
år 1319[2]
en stor skara af herrar, prelater, allmoge
och köpstadsmän församlad vid det utsatta stället.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
