Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Birgers regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dock är denna tillstymmelse till den blifvande
riksdagen blott att betrakta som en blink af hvad
som sedermera skedde i vår samhällsutveckling.
Nu voro de höge herrarne sannskyldeligen rikets
herrar. Ett barn bar konunganamnet, men de förde
styrelsen.
Ett återstod dock för dem ännu att drifva igenom,
innan den nyvalde konungens och deras välde var
fullt betryggadt. Konung Birgers son, den ädle junker
Magnus, lefde ännu, och man kunde ej veta hvad deraf
i en framtid ville blifva, om han blefve rätt känd af
det svenska folket och om han på fullt allvar ville
göra gällande sina anspråk på sin faders rike. Han
var högtidligen utvald och utkorad till Birgers
efterträdare, och det ej blott af rikets förnämste
män, utan af sjelfve hertigarne, hans farbröder.
Detta hade skett på mötet i Fagradal, och en hvar
mindes det väl.
Derför måste konungasonen rödjas ur vägen.
Året efter Mora ting, der hertig Eriks son valdes till
konung, sammankommo på »ellofvatusen jungfrurs dag»
den 21 Oktober 1320 riksens herrar och råd att besluta
om den kunglige fångens öde.
Junkern dömdes till döden, men på hvilka grunder nämna
icke krönikorna. Det var för faderns brott, heter
det. Vill man se saken ur statsrättslig synpunkt,
så hade svenska folket icke ens rätt att bryta sin
tro mot fadern, konung Birger, enär han icke brutit
mot något folkets beslut, och dertill var han ännu
icke förklarad sin krona förlustig. Hans strid var
ingen annan än en strid för denna krona och för sina
konungsliga rättigheter, och sonen hade hjelpt honom
dervid, och det var hans pligt både såsom son och
undersåte.
Ur hvilkendera synpunkten som helst blir domen ett
brott, men det står dock icke enstaka hvarken i vår
eller främmande länders historia.
När junker Magnus leddes ned af tornet, varnades
han af dem, som ledsagade honom, att nu förestode
honom hans sista färd. »Gör derför ditt skriftermål»,
sade mannen, »och red väl för din själ, ty sådant tal
hafver jag af herrarne sport, att du skall gälda hvad
din fader gjort.»
Med värdighet försvarade konungasonen sin sak inför
sina anklagare och domare.
»Gud vet», sade han, »huru högt det var mig emot,
att hertigarne, mina farbröder, så skulle låta sitt
lif, och Han vet äfven, att jag deruti icke har någon
del. I veten väl, att jag den tiden var i Danmark och
visste der slätt intet af, förr än min faders bud kom,
att jag skulle till Sverige fara och der strida för
honom mot eder.»
Hans ord gjorde intet intryck på hans domare. Domen
var fäld på förhand, och den 28 Oktober gick den i
verkställighet.
Konungasonen skriftade och bad för sin själ. »Medan
jag skall tåla denna död, gif, Herre, mina själ
himmelrikes öd.» Det var om aftonen på Simons och
apostelen Judas’ dag, som han fördes till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
