Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus Erikssons minderårighet, 1319-1332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro förenade under en och samma konung, må vi begynna
med Danmark.
Erik Menved dog den 13 Maj 1319. Hans regering hade
varit liksom ett återsken af de stora Valdemarernes,
men den hade kostat dryga penningesummor och han
lemnade sitt rike i det bedröfligaste tillstånd. Af
riket qvarstod för konungen så godt som endast Seland,
norra Jutland och Bleking. Allt det andra var pantsatt
för lån, dels hos grefvarne af Holstein, dels hos
andra både in- och utländske män.
Detta var dock icke Danmarks största olycka! –
Handfästningarna voro farligare.
Christofer – vi känna honom såsom hertig redan från
det föregående – följde sin ridderlige broder på
Danmarks konungatron. Erik hade väl på sin dödssäng
varnat de danska herrarna för sin broder, och
tillräckligt borde hans nidingsdåd dessförutan varit
kända, men det oaktadt blef han på Viborg ting den
25 Januari 1320 vald till konung efter brodern. Från
Pommern, dit han begifvit sig efter stilleståndet,
som Svenskarne slöto med Erik Menved 1318, hade han
infunnit sig på herrarnes kallelse och var genast
färdig att underskrifva den handfästning de förelade
honom.
Med en sådan handfästning menades egentligen
ingenting annat än en högtidligen af konungen
svuren ed att bibehålla de mäktiga herrarna,
både de andliga och de verldsliga, vid sina
privilegier. Handfästningen var egentligen en följd af
de långa striderna mellan konungamakten å ena sidan
samt de andlige och verldslige å den andra, och blef
efter denna tid en vanlig fordran å de privilegierade
ståndens sida, innan de gåfvo sitt ja och samtycke
vid hvarje nytt konungaval, likvisst med på samma
gång utvidgade och förstorade fri- och rättigheter
vid hvarje sådant.
Faran för Danmark i dessa handfästningar låg
egentligen deruti, att det var de store ensamt
som af desamma njöto några fördelar. Konungen blef
helt och hållet utan makt, prelaternes och adelns i
samma mån större – och det öfriga folket nedsjönk så
småningom i träldom.
Men det var aldrig Christofers mening att hålla den
handfästning han besvor på Viborg ting. Han bröt
den genast i dess flesta bestämmelser, och följden
blef en oändlighet af inbördes strider och oro; som
fortfore under hela hans regering, tills slutligen
vid hans död år 1332 af hela riket ej återstod mer
än ett slott och ett stycke af ön Seland samt några
besittningar i Estland.
Under sådana förhållanden var det naturligt,
att Danmark ej kunde vara någon farlig granne för
Sverige.
Söder om Danmark komma vi i ordningen till Holstein,
ett namn som redan flera gånger förekommit i vår
historia, och med hvars furstar folkungakonungarne
genom giftermål blifvit befryndade. Konung Valdemar
gifte sin dotter med en grefve Gerhard af Holstein
och Magnus Ladulås var sjelf gift med en Holsteinsk
grefvedotter, en syster till den nämnde Gerhard. Det
synes som om Folkungarne insett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
