Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förmyndarestyrelsen - Magnus Eriksson myndig konung, 1332-1355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det går liksom stormbyar genom vår medeltidshistoria,
och mellantiderna af lugn äro korta och få, men en
sådan mellantid började dock med dessa förmyndare.
Magnus Eriksson myndig konung, 1332–1355.
Man är af olika mening om året, då konung Magnus
Eriksson blef myndig, enär några äfven nyare
historieskrifvare sätta det till år 1333. Men
åtskilliga omständigheter visa att konungens
myndighetsförklaring egt rum 1332. I ett fördrag,
som förmyndarne ingingo med Danmark kort efter
herremötet i Skara 1332, talas om att konungen
skulle uppnå myndig ålder tio år derefter och den
med dessa händelser samtida Lybska krönikan omtalar
händelsen i samband med en beskickning från Lybeck
till konung Magnus, för att af honom erhålla sina
handelsprivilegier bekräftade.
Den första tilldragelsen af vigt under konung Magnus
står dock på öfvergången från förmyndartiden och till
konungens myndighetsålder, dock icke så att förstå som
skulle förmyndarne på något sätt genom sin statskonst
lagt grunden till densamma. Denna tilldragelse –
den stora landvinningen söderut – var en lycklig
tillfällighet, den liksom föreningen med Norge.
Men för att rätt fatta skildringen derom måste vi
dessförinnan kasta en blick på ställningen i Danmark.
Vi veta redan, att Christofer blef konung i Danmark
efter sin tappre och ridderlige broder Erik Menved
och emot hans råd till de danska herrarna. Det pris,
som han betalade för kronan, var dock ganska stort,
till och med så stort att han knappast kunde säga
sig ega någon krona. Ett bevis på konung Christofers
bedräglighet och huru litet det bekom honom att bryta
gifna löften, äfven om de voro bekräftade med de
dyraste eder, är hans sätt att gå till väga för att
blifva konung. Inga löften sparades härvid, äfven om
det ena gjorde det andra omöjligt. Så utfästade han
sig i sin handfästning att svara till all den gäld,
som hans företrädare åsamkat riket, men förpligtade
sig på samma gång ej blott att aflysa åtskilliga
sedan Valdemar II:s tid pålagda gärder, utan äfven
att ej utskrifva någon den ringaste sådan. Och sådana
löften gjorde han, när hela landskap och krongods
voro pantsatta och måste inlösas till kronan.
Också utbröt missnöjet redan år 1323, till följd af
en påbjuden ny skatt. Det var en skånsk herre vid
namn Nils Olofsson som började uppenbart krig med
konungen. Christofer hade dock öfverhanden, intog
Hammarhus på Bornholm från erkebiskopen i Lund och
tuktade många af den skånska adeln. Härigenom ökades
missnöjet ännu mera.
En ny skatt, som konungen påbjöd
år 1325, hade till följd, att de mest betydande af de
skånska herrarna såsom drotset Lars Jonsson, marsken
Ludvig Albrektsson, hertigen i Halland Knut Porse
och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
