Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus Eriksson myndig konung, 1332-1355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller något skydd af honom, der han satt snart sagdt
som ett holsteinskt nådehjon i den vrå, som han ännu
egde qvar af sitt sköna rike.
Magnus Eriksson, den unge konungen öfver Sverige och
Norge, blef för Skåningarne den enda utvägen till
räddning. De sände derföre bud uppåt Sverige, som
om detta ärende skulle underhandla med konung Magnus.
Och de utsände kommo till konung Magnus – det var 1332
– och framförde sina landsmäns begäran. »Skåningarne
ville» – sade de – »gifva sig under Sverige, de ville
hafva samma konung som Sverige och helt och hållet
förbinda sitt öde med Sveriges. Det vore för det
närvarande och för framtiden den säkraste borgen för
dem att slippa undan förtrycket och våldet och att
få lefva i trygghet och i åtnjutande af sin lag och
sina gamla goda sedvänjor.»
De skånske männens ärende var af en ovanlig art. Slikt
var sällspordt bland de nordiska folken. Om det
stora och som det syntes till Sveriges styrka
ländande anbudet icke var alldeles oväntadt, så var
det dock af sådan vigt, att det tarfvade ett moget
öfvervägande. Konung Magnus gaf också det svar åt de
utsända, som under de för handen varande förhållandena
var det enda, han kunde gifva. »Han förkastade icke
deras anbud och begäran, men som han snart ämnade sig
draga nedåt Kalmar, stämde han Skåningarna att genom
fullmäktige der vara honom till mötes. Han ville der
med dem vidare underhandla om denna vigtiga sak.»
Och så begåfvo sig de skånska sändebuden hem.
I Juni månad drog konung Magnus med ett lysande
följe nedåt Kalmar. S:t Botulfs dag (d. 17 Juni) var
utsatt för mötet med de skånska fullmäktige. Dessa
voro redan till stor myckenhet samlade, erkebiskopen
med åtskilliga medlemmar af domkapitlet, en mängd af
riddare och landets store äfvensom ombud från städerna
och köpingarna samt till sist en skara af allmoge.
På utsatt dag skedde sammanträdet. De skånske
fullmäktige underkastade sig och sitt land här helt
och hållet svenska konungens välde och förbundo sig
att vara hans trogna och lydiga undersåtar. Konung
Magnus försäkrade deremot, att han ville skydda alla
stånd, samt hvar och en i synnerhet vid lag och
rätt och undfångna privilegier. Desslikes utgaf
konungen genast en skriftlig försäkran, att han
ville bibehålla erkebiskopen, domkapitlet och hela
presterskapet vid deras urgamla fri- och rättigheter,
som de af forna danska konungar undfått hade. Vidare
lofvade konungen, att så väl erkebiskopen som alla
andra, om de för detta sitt steg på något sätt blefve
lidande, skulle erhålla ersättning af konungen i
de gods, af hvilka han nu genom deras underkastande
blifvit egare.
Emellertid var det godt och väl med detta möte och
den derstädes gjorda öfverenskommelsen, men ännu
återstod det svåraste, att sätta sig i besittning af
landet. Ty Skåningarne hade väl slagit och nedgjort de
Holsteinare, hvilka de kommit öfver, men ännu egdes de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
