Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den inre styrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Normarks jerngrufva i Vermland skall på samma sätt hafva
upptäckts genom en bock som sparkat mossan af berget.
Med upptäckandet af Persbergs jerngrufvor är följande
berättelse förknippad.
Peder Holmfastesson hette en man, som lefde i konung Magnus
Erikssons tid. Han hade på något sätt förbrutit sig mot konungen,
så att han måste rymma och dölja sig i skogarna. Men förföljd af
konungens män kom han till nuvarande Kroppa socken i Vermland
och begaf sig der ut på en holme i en sjö, som heter Östersjön. Här
lefde han i sju år utan annan föda än fisk samt bär och rötter.
När Peder nu en dag vandrat omkring i skogen, kom han upp
på ett högt berg, der han lade sig att sofva. Under sömnen drömde
han, att någon kom till honom och sade, »att han sof på en stor
skatt.» Peder vaknade, kom lifligt i håg drömmen och började undersöka
stället der han legat. Här upptäckte han då ett rikt jernmalmstreck.
Då lyste en stråle af glädje i hans öga. Han vågade sig fram
ur skogen.
Han skref ett bref till konung Magnus, hvari han omtalar sina
olyckor, sin långa fredlöshet och om den rika jerngrufva, som han
upptäckt.
Sedan konungen läst brefvet, skall han sjejf hafva kommit till
jernberget och tagit Peder Holmfastesson till nåder igen.
Att detta icke är helt och hållet saga synes af ett bref från konungen,
hvilket vi ännu ega i behåll och hvaruti konungen särskildt talar
om Peter Holmfastesson. Af konungens bref, som är helt kort, kunna
vi här införa det vigtigaste, så mycket mer som det utfärdades såsom
stadga för jernbergslagen. Det utfärdades år 1360.
»Vi Magnus med Guds nåde, Sveriges konung, Norges och Skånes,
viljom att det allom mannom veterligt vara skall, att vi af våre
särdeles nåd hafva låtit Peder Holmfastesson och allom dem, som nu
eller framdeles å jernbergena bo vilja, den rätt och stadga, som
härefter följer. Item viljom vi att alla kolbrännare, de som ej hustru eller
eget gods hafva, skola komma till berget[1], och bjudom vi alla
borgmästarom och stadsmannom att hafva ej »hägna tikin eller vari»;
– – Item, kan vatten i grufvan komma, det skola alla ösa jemt till
nedersta botten kommer. Item viljom vi, att då skatt skall åläggas,
skall allmogen råda halfva nämnden, som mäta skola, och hvar gifva i
sitt namn, så den rike som den fattige. Skrifvet Jernberget år 1360.»
Att jern af ålder brutits i vårt land, derom lemna de gamla
sagorna de bästa intyg. De gamla Eddasångerna tala om Asarne, huru
de anlade härdar, huru de gjorde sig städ, hammare, tänger och smidde
sig allehanda redskap. Sagorna om dvergarne, »detta konstrika slägte
som bodde i bergen», häntyda äfven på denna sak. Det är visserligen
sant, att dessa sagor endast tala om metallernas förarbetande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
