Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den inre styrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tid och äfven långt derefter så misskänd, han dröjde
icke att göra allt för tillfredsställandet af detta
behof.
Konungen uppdrog åt trenne lagmän, nämligen riddar
Ulf Ambjörnsson (Sparre), lagman i Tiohärad, Algot
Bengtsson (Grip), lagman i Vestergötland – båda för
oss väl bekanta från det föregående – samt Thorgeir,
lagman i Vermland, att »öfverse, rätta, förbättra
och till en lydelse och öfverensstämmelse bringa de
särskilda lagsagornas lagar.»
De nämnde herrarne grepo sig oförtöfvadt an med det
vigtiga arbetet, hvarvid de synas hafva lagt den
under konung Birgers tid omarbetade Uplandslagen
till grund[1],
och år 1347 framlade de det fullbordade
verket på ett herremöte i Örebro.
Det första stycket i denna lag är konungabalken. Den
är särskildt vigtig, emedan den kan anses
såsom Sveriges första grundlag, och emedan de
grundsatser, som der uttalas, till en del, ja,
stundom till bokstafven, återfinnas i våra ännu
gällande grundlagar. Vi få framdeles tillfälle
att närmare taga kännedom om denna konungabalk
eller regeringsform. Här vilja vi blott anmärka,
att man icke bör betrakta sjelfva lagen såsom helt
och hållet ny. Till sina grunddrag återfinnes den i
landskapslagarna, men den är här mera utbildad och
utvecklad, den gamla häfden, som i många fall gälde
som lag, är här uttryckligen i lag satt och dertill
lämpad efter de nya tidsförhållandena. Den innehåller
bestämmelser för konungens val, hans ed till folket
och folkets ed till honom samt om det andliga och
verldsliga frälset, de store herrarnes rättigheter
och skyldigheter m. m.
I afseende på konungens makt kan han icke enligt
denna lag med så full frihet bestämma öfver krig
och fred samt öfver krigsmakten, som han kunde
enligt landskapslagarne. Sveriges innebyggare skulle
visserligen värja land och rike, men de voro icke
skyldiga att gå utom gränsen. Ett anfallskrig kunde
således icke numera så lätt utföras emot folkets,
d. v. s. de stores vilja, och vi se härutinnan ett
närmande till de förhållanden, som rådde i Danmark
och det öfriga Europa.
Utom denna skiljaktighet i afseende på förhållandena
fordom och vid denna tid förekommer äfven en ganska
vigtig, som vi här böra framhålla. Vi veta nämligen,
att den som tjenade, det måtte nu vara på konungens
gård eller hos någon annan förnäm och mäktig man, icke
var i bondelagen, icke erkändes inför de frie männens
lag, ehuru visserligen i det allmänna lifvet ett
högre anseende tillföll den som vistades i närheten
af konungens person. Det förändrade förhållande
härutinnan, som långt för detta i verkligheten
inträdt, erkännes af landslägen. Denna medgifver
konungens män, hofmännen, samma rättigheter i allmänna
värf som bönderne.
Likaså finna vi en märkbar olikhet mot det forna
vid lagmansvalen. Lagman skulle fordom bondeson vara
och valdes af bönderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
