Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är mer än troligt att konungen, såsom ett barn af
sin tid och som så många andra rådfrågat sin heliga
fränka, men hvad hon för öfrigt sagt har dels icke
kommit till vår kunskap, dels har det af konungens
motståndare kommit helt och hållet förvridet till
oss.
En vigtig sak förestod ännu att ordna, innan konungen
drog bort i kriget, det var om styrelsen under hans
frånvaro. Redan förut, då konungen ämnade sig till
Norge, hade han i December 1344 utnämnt sin rådsherre
Johan Christinesson till sin allmänna eller högsta
embetsmän (officialis generalis). Detta var på det
hela en nyhet för våra förhållanden, der redan drotset
var konungens högste embetsmän. Det blef också utan
något väsentligt inflytande på våra statsrättsliga
förhållanden och var af tillfällig natur.
Nu ville konungen före sin afresa förordna sin frände
Uplandslagmannen Israel Birgersson till detta embete,
men, ehuru konungen på det lifligaste bad honom
derom, afböjde herr Israel denna ära. »Han ville» –
sade han – »hellre gå mot hedningarna och dö för den
sanna tron.» Men herr Israels syster, fru Birgitta,
understödde konungen i denna sak. »Guds moder» –
sade hon till sin broder – »skall nog på ett annat
sätt föra dig till sig.» Med sitt tal lyckades hon
också öfvertala honom att emottaga det höga embetet.
Strax efter Pingst den 8 Juni 1348 afseglade konungen
med hären. När han hade kommit till Björkö, just
vid inseglingen till Viborg, kommo sändebud från
Nowgorod emot honom för att underhandla. Magnus
fordrade, att alla Ryssar skulle gå öfver till
hans tro. Härtill svarade sändebuden naturligtvis
nej, hvarpå underhandlingarna afbrötos. Sändebuden
skyndade tillbaka till Nöteborg, och Magnus seglade
dit med hela sin flotta samt började belägringen af
borgen. Det var midsommarsdagen 1348.
Vid underrättelsen härom sändes hjelptrupper
från Nowgorod, och dessa vunno en seger öfver
konungens folk, men måste draga sig tillbaka, emedan
Tyskarne i Estland samtidigt gjorde ett tåg mot
Pleskow. Äfven till storfursten Simeon i Ryssland
sände de belägrade bud om hjelp: Storfursten lofvade
att komma, men uteblef, hvarigenom det lyckades Magnus
att efter sex veckors belägring intaga borgen den 6
Augusti. Besättningen fick fritt aftåg, men någre af
de förnämste bojarerne blefvo qvar som gislan. Tillika
underkastade han sig en del af landet och förmådde
dels med godo, dels med våld infödingarne att låta
döpa sig.
Sedan han derefter inlagt en besättning på Nöteborg,
väl försedd med lifsmedel och krigsförnödenheter,
seglade han hemåt igen. Knappt var han dock borta,
förr än Nowgoroderne kommo och lade sig framför
borgen, som de började belägra. Härmed fortsatte
de utan uppehåll hela hösten till inpå följande
året, då de i Februari efter en blodig stormning
intogo fästet. Besättningen nedhöggs, endast några
få skonades, för att begagnas till utvexling af den
gisslan, som konung Magnus fört med sig. Härpå följde
de gräsligaste ömänskligheter mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
