Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland - Magnus och Erik, 1355-1359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han borde låta dem med ed förbinda sig att antaga den
rätta tron och äfven förmå sina landsmän dertill,
och att han sedan skulle frigifva dem mot en hög
lösepenning. Magnus följde detta råd. Ryssarne gingo
eden, rakades och blefvo döpta, hvarpå de fingo draga
bort.
Emellertid låg konungen qvar i Koporje, väntande
på de frigifne Ryssarnes återkomst med alla dem,
som de under tiden vunnit för den nya tron. Och
de kommo också, men på ett helt annat sätt än som
konungen väntat. De kommo nemligen med en väldig
här, som besatte Lugamynningen, så att konungen
blef instängd med allt sitt folk. De kunde endast
rädda sig genom att gräfva en kanal till en sjö i
närheten af Lugamynningen, hvarifrån de utkommo i
Finska viken. Här träffades flottan af en häftig
storm, hvarvid många skepp och mycket folk gingo
förlorade. Många, och bland dem grefve Henrik, seglade
derefter hem, men konungen qvarblef i Estland, der
vi ännu i December finna honom i Reval, och följande
året i Februari i Riga, hvilken stad han tog i sitt
beskydd.
Här i Riga blef herr Israel Birgersson sjuk. När
han kände sin död nalkas, skall han hafva gått upp
i katedralkyrkan och satt sin ring på handen af den
heliga jungfruns bild samt anbefalt sig i hennes
barmhertighet, hvarefter han med glädje gick döden
till mötes och blef sedan begrafven förmodligen i samma
kyrka. Konungen drog ifrån Riga åter uppåt Estland,
der han i April månad befann sig i Hapsal.
Men snart kommo underrättelser från Finland, att
Nowgoroderne gjorde ett förhärjande tåg mot
Viborg, hvars besättning vid ett utfall blifvit
slagen. Magnus begaf sig derför öfver till
Finland, men då han ännu var okunnig om att påfven
ville bevilja hans begäran om penningehjelp och
på det kraftigaste uppmanat de tyska riddarne
att bistå honom, misströstade han om att
kunna uträtta något mera, slöt – som det synes
– ett stillestånd med Ryssarna och begaf sig
derpå åter hem. Pingstdagen den 5 Juni 1351 var han i
Stockholm. Ingen ära och ringa framgång, men dryga
skulder var sålunda hvad konung Magnus skördade
af sina ryska krig.
Svårare strider väntade honom dock i Sverige.
Magnus och Erik, 1355–1359.
De följande fyra åren efter det ryska kriget förgingo
under ständiga möten, än med Valdemar, än
med grefvarna af Holstein, än med hertigen af
Meklenburg och de mäktiga hansestäderna, som
aldrig rätt blefvo Magnus Erikssons vänner, och
allt mer och mer insnärjdes Magnus i ett nät
af svårigheter och bekymmer, ytterligare ökadt
genom ett tilltagande missnöje bland de store i
Sverige. Farligast af alla, emedan de öfverträffade
sina samtida i listiga planer och anläggningar,
voro den danske konungen och konungens egen svåger,
hertig Albrekt af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
