Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt af Meklenburg och Magnus Eriksson, 1364-1371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven, huru tomrummen skulle fyllas, när någon af de
nu lefvande föllo ifrån, och äfven detta öfverlemnas
helt och hållet åt de qvarlefvande herrarna. De
7 andlige och 12 verldslige herrarne bildade en
sluten krets, ett fåmannavälde, som hade hela makten
i sina händer.
Konungen var numera utan all betydelse. Albrekt
hade köpt sin krona med kronan sjelf. Men för detta
pris fick han det nöjet att fortfarande bära namn af
Sveriges konung. Han var, kan man med den ofvannämnde
histörieskrifvaren säga, ett afgudabeläte, som man
både bugade sig för och föraktade.
Det bör nu väcka förundran att bland namnen i denna
slutna krets af regerande herrar finna en Jon Hjärne,
en Ulf Jonsson, en Laurens Björnsson och framför allt
Erik Kettilsson. När vi sist lemnade dem, stodo de
i spetsen för bondehären vid Edsviken, offentligen
talande om att fördrifva tyskarna och befria den
ärliga och goda herren konung Magnus.
Tvänne sätt att förklara detta gifvas. Antingen
voro dessa herrar upptagna i rådet utan att hafva
blifvit åtsporda, eller hade de till följd af gjorda
underhandlingar vetskap om hvad konungen ämnade
erbjuda och hvad herrarne i Stockholm fordrade. Hvad
Erik Kettilsson beträffar, synes den förra
förklaringen vara den enda antagliga. Han stod
konung Håkan för nära äfven efter denna tid, för
att han uppenbart skulle kunnat handla förrädiskt
mot honom. Huru det förhöll sig med de andra,
är ovisst, och tidens handlingar gifva forskaren
icke ens en skymt af fingervisning. Det är mycket
troligt att under sommarens lopp medlemmar af båda
partierna åtskilliga gånger sammanträffat, och att
dervid försök gjorts att värfva anhängare, om icke
för konung Albrekts räkning, så för herrarnes egen,
för aristokratien. Lyckades man då dertill visa,
huru ofantligt mycket större utsigter herrarne hade
att vinna förstorade privilegier och utvidgad makt
under en främmande konung, som för att få behålla
konunganamnet vore färdig att göra hvilka uppoffringar
som helst, än under den återinsatte konung Magnus,
som under hela sin regering visat, att han ingalunda
var någon vän af dessa herrar – så förefaller det icke
osannolikt, att ett sådant tal kunnat göra verkan på
en och annan.
Här var fältet för biskop Gotskalks verksamhet. Han
hade konungens öra och kunde lätt intala honom att,
om han vunne sjelfva hufvudsaken, sin fars befrielse
ur fängelset, låta fordringarna på riket fara och
draga sig tillbaka i lugn till Norge. Härunder
hade han tillfälle att hos herrarna framhålla
fördelarna för dem af en förlikning i godo, men han
lät Albrekt förstå, att han oförtrutet verkade till
hans fördel och sålunda gjorde sig förtjent af det
utlofvade stiftet, som var målet för hans ifrigaste
önskningar. Att en hemlig dagtingan föregick den
offentliga, synes vara utan tvifvel.
Dessa underhandlingar öppnades af herrarna i Stockholm
med Håkan och afslutades den 14 Augusti 1371 några
dagar efter konung Albrekts dagtingan med dem i
Gråbrödraklostret. Sjelfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
