Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den inre styrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man hade hoppats att efter 1371 års förlikning
mellan konungen och rådet de främmande fogdarne
skulle försvinna och man i stället skulle få
infödda Svenskar, men derutinnan hade man bedragit
sig. Icke under derför, om missnöjet tilltog och om
ställningen till och med blef betänklig för konung
Albrekt. År 1374, då konungens fader hertigen åter
hitkom, var förhållandet mellan konungen och de
store synnerligen spändt. Rådets mäktigaste man,
Bo Jonsson, kallades att infinna sig hos konungen
och hertigen, men vägrade, om han icke förut af dem
erhölle lejdebref. Han var det året i Finland för
att underhandla med Ryssarna.
Genom hertigens bemedling blef dock spänningen mellan
konungen och de store något minskad. Följande året
1375 utfärdade konungen från Stockholm »med sin
faders samtycke» en bekräftelse å de andliga och
verldsliga herrarnes privilegier, med tilläggande
af ett uttryckligt förbud mot både konungens och
hertigens fogdar att betunga frälset och dess landbor
med några pålagor. Löftena och försäkringarna förnyas
genom ett nytt bref från Vesterås 1378, och konungen
lofvar »vid sin tro och sanning» att dem stadeligen
och obrottsligen hålla. Men konung Albrekts tro och
sanning behöfde ytterligare bekräftas. Ett nytt
konungabref med nya löften och nya försäkringar
utfärdades från Gripsholm år 1383. I detta bref
ser man af konungens egna ord bekräftelsen på den
»missämja, misstronad och tvedrägt» som varit mellan
honom och rådet, men synnerligen mellan honom och
Bo Jonsson, som särskildt nämnes. Nu har konungen –
säger han – aflagt och bortkastat ur hjerta och sinne
all denna misstronad, nu vill han alla ärenden och
stycken efter rådgifvarnes och Bo Jonsons råd, vilja
och sägen hålla, med all kärlek fullkomna och icke
derifrån svika. »Ty» – så slutar brefvet – »vi finna
väl med fullt skäl, att med våra rådgifvares råd måga
vi vårt rike och våra undersåtar bäst styra».
Dessa gång efter annan förnyade försäkringar häntyda
på förnyade ingrepp i löftestagarnes rättigheter.
Bästa beviset på lagens vanmakt ligger i det
medel, man tillgrep för att någorlunda stäfja de
svåra oordningar, hvaraf vi i det föregående sett
tillräckliga prof. Man sammanträdde och öfverenskom
om en allmän landsfred »på tre år». I stadgan om
denna landsfred förnyades edsöreslagarna om husfrid,
kyrkofrid, tingsfrid, qvinnofrid och vägafrid,
och förut gällande stadganden om våldgästning och
om inrättandet af taverner förnyades och skärptes;
ingen fridsbrytare skulle få lejdebref hvarken af
konungens eller hertigens män, och den som bröt
denna fredsstadga skulle icke njuta säkerhet hvarken
i kyrka eller kloster. Alla rikets innebyggare så
väl inländska som utländska skulle besvärja denna
landsfred. – Sådana öfverenskommelser, hvilka den
tiden voro vanliga i Tyskland, att för en viss
bestämd tid hålla stiftade och gällande lagar,
äro betecknande för tidsskiftet.
Såsom ett prof på tidens sätt att vårda och hushålla
med skogarna anföra vi här den skogsordning, som
utfärdades 1369 för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
