Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt och Margareta, 1387-1397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De hade hunnit till Dalarön, då en stark köld uppstod,
så att de blefvo infrusna helt nära land. Det var
klart att belägringshären skulle begagna sig häraf
för ett anfall på de nu lätt intagna fartygen. Men på
dem fördes befälet af en man, som mer än en gång sett
svårare fara än så i synen. Det var mäster Hugo. Han
lät genast sitt folk hugga timmer i skogen närmast
intill, lät isa omkring skeppen och lägga dem sida
vid sida med hvarandra samt omgaf dem derpå med det
framförda timret rundt omkring. Derefter lät han ösa
vatten öfver detta timmer, och som kölden tilltog
och vattnet frös till, bildades snart rundt omkring
fartygen en hög isvall, som var omöjlig att bestiga.
Knappt hade man i belägringshären fått kunskap om
att skeppen lågo fastfrusna framför Dalarön, förr än
folk sändes dit att taga dem, och det borde bli en
lätt sak, menade man. När dessa kommo fram, insågo
de dock genast omöjligheten att storma isvallen,
hvarföre de företogo sig att bygga ett högt torn vid
stranden. Detta torn, som var vanligt vid belägringar,
kallades katt och stäldes på rullar, för att sedan
skjutas fram mot fienden och hans isvall, hvilken då
lätt hade kunnat öfverstigas.
Detta märkte mäster Hugo, och medan tornet byggdes
vid stranden, lät han isa omkring skeppsvallen,
så att der framför blef en bred graf, hvars vatten
snart betäcktes med en tunn isskorpa. När fienden kom
dragandes med sin katt, kunde han icke se annat än
den isytan. Naturen sjelf tycktes gynna mäster Hugo,
ty knappt hade vattnet i grafven hunnit öfverdragas
med den tunna isskorpan, förr än det föll snö, som
gjorde det ännu mera omöjligt att förutse det öde,
som väntade katten.
Nu var katten färdig och framrullades på isen, och en
mängd folk hade uppstigit deri. Man kom allt närmare
isvallen och folket i tornet hurrade, ty nu skulle
det icke töfva, förrän de tagit mäster Hugo och hans
skepp. Nu var man så nära att man kunnat kasta en
planka från katten på vallen – men då brakade det i
isen under katten, och i ögonblicket derefter sjönk
den med folk och allt. Ett skallande rop af »kas,
kas, kas» uppstämdes af mäster Hugos folk.
Strax derefter inträffade ett töväder. Isen gick upp
och de åtta skeppen seglade oförhindrade sina färde.
Allt medan Stockholm belägrades och dessa röfverier
utöfvades, fortgingo underhandlingarna. Margareta var
till en början högeligen emot sin fånges frigifning,
något som alltid å Meklenburgarnes sida var ett
hufvudvilkor, och hade icke nu senast de åtta skeppen
lyckats undsätta Stockholm samt derigenom gjort
äfven de sista ansträngningarna för dess intagande
förgäfves, kan det vara tu tal, om Margareta så
villigt fogat sig i hvad som nu blef en nödvändighet.
Hansestäderna arbetade å sin sida af alla krafter på
freden, och intet medel lemnades oförsökt för att
vinna densamma. Ett möte i Helsingborg om hösten
1394 blef plötsligt afbrutet till följd af ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
