Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Örebro, 1810
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven gjort sig känd såsom en öm och god
husbonde mot sitt tjenstefolk och sina talrika
underhafvande. Dessutom kunde ingen beskylla honom
att hafva befattat sig med några politiska ränker;
men han var bittert hatad af dem, som genom 1809 års
statshvälfning kommit till styret, mot hvilka han
alltid visat en högdragen köld och för hvilka han ej
gjort någon hemlighet af sina sympatier för Gustaf
Adolfs son. Genast efter det kronprinsens död blifvit
bekant i hufvudstaden, började ock riksmarskalken
utpekas såsom, jemte sin syster, den egentlige
tillställaren af förgiftningsdådet, så orimlig en
sådan beskyllning än måste förefalla en och hvar, som
hade ringaste kännedom om grefve Axel Fersens upphöjda
och ridderliga karakter. Beskyllningen spriddes
emellertid med sådan fart, att den hemliga polisen så
väl som den s. k. »opinionsklubben», bestående af en
mängd det nya systemets ifrige anhängare, väl kunde
misstänkas hafva verksamt dertill bidragit. Tillika
försummade man icke att framställa grefve Axel Fersen
såsom chef för det aristokratiska, mot folket och dess
frihet fiendtliga partiet inom Sverige, att framhålla
hans högdragenhet, den furstliga ståt, hvarmed han
omgaf sig, o. s. v., genom hvilket allt man efter hand
lyckades göra honom till hufvudföremålet för hatet mot
dem, hvilka betraktades såsom den aflidne kronprinsens
fiender och beskyldes att vara hans banemän.
Fersen sjelf var ej okunnig om de kringflygande
ryktena, men måste mer än någon annan finna dem
så orimliga, att han endast föraktade dem och
ville ej gifva dem ens något sken af trovärdighet
genom att röja någon fruktan derför. Han vistades
vid kronprinsens död å en af sina egendomar i
Östergötland, der han i namnlösa bref varnades från
att begifva sig till hufvudstaden; men han ansåg sin
embetspligt såsom riksmarskalk fordra att närvara
vid det furstliga likets intåg och bisättning samt
ville icke genom sitt uteblifvande gifva något slags
stöd åt de nedriga beskyllningar, hvarför han blifvit
utsatt. Han återkom derföre till Stockholm redan den
5 Juni. Här infann sig hos honom hans företrädare i
riksmarskalks-embetet, skalden Oxenstierna, och erbjöd
sig att förrätta detta embete den hotande dagen,
på det ej Fersen måtte utsätta sig för folkmassans
förbittring; men Fersen afböjde det af samma skäl,
som förmått honom att resa till hufvudstaden, och
kunde ej af Oxenstiernas enträgna böner bevekas att
ändra sitt beslut.
Ännu den 20 Juni, just som han skulle uppstiga i
vagnen för att deltaga i liktåget, erhöll han en
anonym biljett, i hvilken man besvor honom ej bevista
den förestående högtidligheten, emedan det gälde hans
lif; men denna varning tycktes ej på honom göra något
intryck.
På utsatt timme, kl. 12 middagstiden, började
sorgetåget sätta sig i gång från Liljeholmen,
Hornsgatan utföre samt vidare öfver Södermalmstrorg,
Kornhamn och Stora Nygatan. I spetsen red en sqvadron
af lifgardet till häst, hvarefter följde åtskilliga
af hofstaten i paradvagnar samt närmast före det
furstliga liket riksmarskalken i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
