Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Örebro, 1810
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gammaldags lysande täckvagn, med en förgyld greflig krona på
taket och dragen af sex hvita hästar, med purpurröda,
bronsbeslagna marokinselar. Ingenting i denna
prunkande utstyrsel antydde det sorgliga tillfället
för dagen, hvilken genast föll i ögonen och antyddes
som en skymf mot den aflidne, hvars lik å vagnen näst
efter riksmarskalkens prunkande åkdon var höljdt med
ett enkelt oprydt bårtäcke, ännu betäckt af dam efter
den långa färden från Skåne.
Redan på Hornsgatan började folkmassan yttra sin
förbittring mot riksmarskalken, och när liktåget
hunnit Kornhamnstorg, kastades, under högljudda
rop af »mördare!», en mängd stenar mot vagnens
fönster, hvilka krossades, och riksmarskalken
sårades i ansigtet. Då dessa våldsamheter fingo
begås ostraffadt, fortsattas de, till dess Fersen,
sårad, måste lemna vagnen och taga sin tillflykt
i ett enskildt hus vid Stora Nygatan; men äfven
här förföljdes han, och man ryckte af honom hans
värja, ordensband och mantel, som kastades ut
genom fönstren. Generaladjutanten Silfversparre kom
visserligen tillstädes, men i stället att använda
ett tillräckligt antal trupper för att skingra
den upphetsade folkmassan, höll han sig strängt
till sina order och började underhandla med Fersens
förföljare samt åtog sig att föra honom såsom fånge
till rådhushäktet, med vilkor att han ej skulle
utsättas för vidare våldsamheter. Detta bifölls,
men knappt hade de lemnat rummet, innan Fersen
öfverfölls med oupphörliga slag af käppar och
paraplyer, hvilket sistnämnda vapen visar, att det
ej var den egentliga pöbeln, som här anföll honom,
utan att hans förföljare tillhörde de s. k. »bättre»
samhällsklasserna. Nedkommen på gatan, blef den
olycklige snart ryckt från sin ledsagare, kullkastad
och på det ovärdigaste misshandlad.
Nu infann sig äfven Adlercreutz; men i stället att
befalla den bataljon af Svea lifgarde, som stod
uppstäld på Riddarhustorget, rycka fram och rädda
riksmarskalkens lif, inskränkte sig äfven han till
»bevekliga föreställningar» och lät narra sig att
rida bort med en del af orostiftarne, som lofvat följa
honom, under det de vildaste stannade qvar. Några
behjertade unge män vågade emellertid att, med fara
för eget lif, söka rädda Fersen och förde honom
mellan sig från Bergstralska huset vid Stora Nygatan
fram emot gardesbataljonen, inom hvars främsta
led han ock fördes, och några bajonetter fäldes att
skydda honom; men strax infann sig bataljonschefen
friherre Djurklou och befalte de fälda bajonetterna
åter lyftas, hvarefter folkhopen ånyo rusade fram,
ryckte Fersen ur statsvaktens vaktrum i rådhuset, der
man lyckats gifva honom en tillflykt, släpade honom
ut på rådhusgården och gjorde der slut på hans lif.
Det blodiga dådet var sålunda fullbordadt i den
omedelbara närheten af en truppstyrka, fullt
tillräcklig att förhindra detsamma, och att så ej
skedde, blifver en outplånlig skamfläck på dem, som
vid detta tillfälle hade att upprätthålla ordningen
i Sveriges hufvudstad. Såsom ett slags försvar
för dessas oförsvarliga beteende har visserligen
blifvit anfördt, att man befarade sig ej kunna lita
på trupperna i händelse af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
