Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och båda längtade efter förlossning, ehuru fruktan
ännu qväfde utbrottet.
En viss försigtighet måste likväl fortfarande
iakttagas, för att icke framkalla en brytning i otid,
och Carl Johan dikterade derför för Signeul ett
svar, i hvilket han förklarade Norges afträdande till
Sverige genom ett formligt fördrag vara det enda,
som kunde öfvertyga honom om kejsarens uppriktiga
vänskap. Erhölle Sverige denna belöning för sin
tillgifvenhet mot Frankrike, så vore kronprinsen
villig att träda på kejsarens sida. De subsidier,
som gåfves Sverige för att medverka till utförandet af
kejsarens planer, skulle i sådant fall vid fredsslutet
blifva till honom återbetalda. Om deremot kejsaren
förkastade detta förslag, skulle Norge frivilligt
förena sig med Sverige, hvartill alla förberedelser
voro vidtagna. Efter föreningen med Norge skulle
kronprinsen kunna förfoga öfver en här af 150,000 man,
af hvilka 40,000 blefve tillräckliga för Sveriges
försvar, och de öfriga kunde måhända blifva af någon
vigt i kriget mellan Frankrike och Ryssland.
I händelse Napoleon antoge de af Carl Johan sålunda
angifna grunderna för ett förbund mellan Sverige
och Frankrike, bemyndigades Signeul att, hvarest
han träffade kejsaren, uppsätta och underteckna
ett i enlighet med dessa grunder affattadt
preliminär-fördrag samt dermed ofördröjligen återvända
till Sverige; men i annat fall skulle han begifva
sig till Paris och der till d’Ohsson öfverlemna den
här ofvan omnämnda protesten mot Pomerns besättande
af fransmännen, hvars afgifvande blifvit uppskjutet
i följd af Signeuls sändningar till Sverige.
Den 19 Maj afreste Signeul från Örebro och inträffade
i Dresden den 30, två dagar efter det Napoleon
lemnat denna stad, för att med sin här öfvergå
Niemen. I stället mottogs Signeul af hertigen af
Bassano, som skyndade att underrätta Napoleon om
hans meddelanden samt tillstyrkte antagandet af
de grunder kronprinsen uppstält såsom vilkor för
ett skydds- och anfallsförbund mellan Frankrike
och Sverige. När Napoleon mottog dessa meddelanden,
dolde han icke sin förbittring mot sin forne marskalk
och förklarade för öfrigt, att han icke ville köpa
en tvifvelaktig vän på bekostnad af en trogen
bundsförvandt. De framställningar, Signeul hade att
meddela, blefvo icke ens bevärdigade med något svar,
utan, sedan denne först i Dresden och sedermera i
Teplitz en längre tid förgäfves afvaktat ett sådant,
reste han till Paris, för att till d’Ohsson aflemna
den ofvannämnda protesten, hvilken, daterad den 20
Maj, sålunda ej aflemnades förr än den 20 Juli.
Under tiden hade kejsar Alexander antagit Sveriges
bemedling för afslutande af fred mellan Ryssland och
Turkiet, hvarefter grefve Löwenhielm ofördröjligen
afsändt ett ilbud till Constantinopel, med nya
instruktioner till Sveriges dervarande chargé
d’affaires, Niklas Pallin. Kejsaren hade befalt
sina ombud att afsluta freden till hvad pris som
helst, men lyckades likväl att få den ingången på för
Ryssland temligen fördelaktiga vilkor. Den afslutades
i Bukarest den 23 Maj 1812, då Ryssland förblef i
besittning af Bessarabien och östra delen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
