Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
franska folket skulle tvingas att samla sig kring
Napoleon för att undgå en inkräktning. Kronprinsen
ansåg derför, att man borde ingå fred, om den kunde
vinnas med Frankrikes inskränkande till sitt naturliga
område, men Alexander fann ingen fred med Napoleon
pålitlig och gaf en vink om att Carl Johan väl kunde
blifva Napoleons efterträdare. Kronprinsen visade sig
dock ej lockad af denna framställning, men utbad sig
af kejsaren att genom en marsch mot danska staterna få
afsluta sin räkning med Danmark; hvilken rörelse han
skulle verkställa blott med en del af nord-armén och
med en sådan skyndsamhet, att han i behörig tid kunde
inträffa vid Rhen. Häruppå ville dock Alexander ej
ingå, men upprepade sina förra försäkringar att Norge
skulle med godo eller ondo tillfalla Sverige, hvilket
vore Alexanders första och sista vilkor för freden.
Kronprinsen måste likväl lofva sina bundsförvandter
att med dem deltaga i franska hufvudhärens
förföljande, så ogerna detta än skedde, emedan
han fann sina planer på Norge, som utgjorde
hufvudsakliga anledningen till Sveriges deltagande
i koalitions-kriget och skulle blifva dess belöning
för detta deltagande, den ena gången efter den andra
undanskjutna till en osäker framtid.
Efter några dagars marsch i den öfverenskomna
riktningen beslöt kronprinsen emellertid att låta
Bülows och Winzingerodes kårer tåga åt Westfalen
och Holland, men sjelf med de svenska och de öfriga
ryska trupperna marschera mot Danmark, hvarom han
underrättade kejsar Alexander i ett bref af den
2 November, hvilket grefve Gustaf Löwenhielm till
honom aflemnade i hans högqvarter i Frankfurt den
5. Kejsaren yttrade ingen ovilja öfver detta beslut,
hvilket han »visserligen fann oväntadt i anseende till
den träffade öfverenskommelsen; men då kronprinsen
fann det nödvändigt, kunde kejsaren ej tillåta sig
att ogilla detsamma», och äfven vid detta tillfälle
förklarade han sig fast i sitt beslut att ej nedlägga
vapen, innan Norge blifvit med Sverige förenadt.
Kronprinsen fortsatte alltså det beslutade tåget mot
danska området. Sedan nord-armén under sista veckan af
Oktober öfver Merseburg, Qwerfurt och Sondershausen
kommit till Mühlhausen, der kronprinsen lät de 45,000
man ryssar och preussare, som utgjorde Winzingerodes
och Bülows kårer, fortsätta tåget i vestlig riktning,
för att befria Rhen-provinserna och Holland, men tog
sjelf, jemte svenska hären, 12,000 kosacker under
Tettenborn, hannoverska legionen, några hanseatiska
kompanier samt några bataljoner mecklenburgisk
milis, en nordlig riktning öfver Heiligenstadt,
Göttingen, Eimbeck och Alfeld till Hannover, der
han inträffade den 6 November och blef med stort
jubel mottagen. Efter någon hvila i staden och dess
grannskap tågade hären öfver Celle och Ülzen till
Bleckede, der den i slutet af November öfvergick
Elben, så att den 1 December alla de särskilda
fördelningarna voro förenade vid Boitzenburg. Då
den i Holstein befintliga, endast 3,000 man starka
franska hären nu utan motstånd drog sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
