Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XIV Johans regering. Carl Johan konung, 1818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringen fordrade 7 millioner rdr hamb. banko
såsom Norges andel af danska riksskulden; men, med
hänseende till Norges svaga tillgångar, hemstälde
de danske underhandlarne, om icke Sverige kunde finnas
villigt åtaga sig gäldandet af någon del deraf. Denna
framställning blef naturligtvis från svenska sidan
afvisad, och då de norska ombuden framkommo med
anspråk å betydande motfordringar på Danmark, vände
sig danska regeringen med sina klagomål till samtliga
europeiska hofven, påkallande deras stöd mot den
orättvisa man ville tillfoga Danmark. Särskildt
begärde konung Fredrik VI i ett egenhändigt bref
till kejsar Alexander i Mars 1816 hans mellankomst,
klagande öfver att man i underhandlingarna inblandat
Norge, med hvilket rike Danmark hade ingenting att
afgöra, och hemställande, huru orättvist det vore
att hafva tvungit Danmark till Norges afträdande, om
man nu icke äfven tvingade Sverige att uppfylla de
förbindelser, som blifvit fästade vid afträdelsen,
samt vädjande till kejsarens rättskänsla och
ädelmod, då han, som i väsentlig mån bidragit till
Kieler-fördragets afslutande, borde vara angelägen
att se dess bestämmelser uppfylda.
Så snart man vid svenska hofvet fått kunskap om denna
skrifvelse, sändes grefve Gustaf Löwenhielm till
Petersburg, der han, vid ett företräde hos kejsaren,
lemnade en utredning af tvistefrågan, som stälde den
i helt annat ljus, än man från danska sidan sökt
framställa densamma. Han visade, att af den mellan
Sverige och Norge ingångna föreningens beskaffenhet
följde, det den ena statens penningeväsende ej hade
något gemensamt med den andras. I Norge, likasom i
Sverige, bestämde ständerna skatternas belopp och
vakade öfver användandet af de summor, de stälde
till styrelsens förfogande. Det stode således icke i
konungens makt att i Sverige låta anslå summor till
den norska skuldens afbetalande, och lika omöjligt
vore det för konungen att, för tillfredsställandet
af Danmarks anspråk, i Norge förfoga öfver större
summor än de, hvilka storthinget efter samvetsgrann
undersökning funnit vara med fördragets anda och
ordalydelse förenliga.
Nya tvistepunkter tillkommo emellertid. I danska
riksvapnet bibehölls fortfarande det norska,
och då man å Sveriges-Norges sida beklagade sig
häröfver, svarades, att man allenast afvaktade
liqvidationsfrågans afgörande för att tillmötesgå
svensk-norska konungens önskningar i detta
hänseende. Å andra sidan gjorde man, å Norges vägnar,
anspråk på återställandet af Færöarne, Island
och Grönland, såsom af gammalt Norges lydländer,
samt på någon del af Öresundstullen, såsom en under
båda rikenas förening och med Norges väpnade bistånd
vunnen förmån. Dessutom fordrade man öfverlemnande
af flera särskilda fonder, som tillhörde allmänna
inrättningar i Norge. Dessa fordringar ansågos af
danska regeringen gå ut på ett slags qvittning af
den i Kieler-fördraget omnämnda norska andelen i
danska statsskulden, och denna regering vände sig
nu till samtliga stormakterna, hvilkas sändebud i
Petersburg förenade sig i den åsigt, att man borde
förmå kejsaren till ett mera bestämdt uppträdande
mot Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
