Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XIV Johans regering. Carl Johan konung, 1818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har erbjudit honom densamma. Svenskarne visade sig
ega urskiljning, då de vände sig till honom. Det
är en man, som eger erfarenhet och förmåga att både
försvara och styra ett rike. Hans enda fel är att vara
uppkomling; men någon skall väl börja en ätt. Pipin
och Carl den store, så ärade i våra dagar, hvad voro
de väl på sin tid annat än uppkomlingar?» Ludvig
XVIII befalte ock sjelfve ministern för utrikes
ärendena, hertigen af Richelieu, att lyckönska
Carl Johans gemål, den nya drottningen, som ännu
vistades i Paris, och denna artighet från Ludvigs
sida besvarade Carl Johan med att, i stället för
den chargé d’affaires, Sverige dittills haft vid
franska hofvet, hvilken befattning senast innehafts
af Carl Hochschild, nu utnämna generalen grefve Gustaf
Löwenhielm till ständig minister derstädes.
Från de öfriga hofvens sida mötte icke heller något
hinder för Carl Johans erkännande såsom Sveriges och
Norges konung.
Redan den 7 Februari hade de nu i Stockholm samlade
ständerna å rikssalen afgifvit sin trohetsed. Den
20 Mars skedde Carl XIII:s begrafning och den 11 Maj
Carl Johans kröning, då statsråden Clas Fleming och
Carl Lagerbring samt Sveriges rikaste egendomsegare
friherre Carl De Geer erhöllo greflig värdighet och
en mängd andra ynnestbevis utdelades. Den 7 September
firades i Trondhiem Carl Johans kröning till Norges
konung, och under resan till och från Norge mottog
han inom båda rikena mångfaldiga bevis på folkets
tillgifvenhet.
Någon förändring, vare sig i styrelsens anda eller i
dess personal, kom nu icke i fråga, då Carl Johan
redan länge varit Sveriges verklige konung, ehuru
Carl XIII burit namnet deraf, och den inre styrelsen
fortgick således oafbrutet i den förut angifna
riktningen.
I afseende å de yttre förhållandena fick Carl
Johan såsom konung öfvertaga en tvistefråga,
som länge gjort svenska och norska regeringen
bekymmer. Sjette artikeln af fredsfördraget
i Kiel föreskref, att en del af danska rikets
statsskuld vid tidpunkten för Norges afträdande
skulle af Norge öfvertagas »i förhållande till dess
folkmängd och tillgångar». Oaktadt resningen i Norge
sedermera väsentligt förändrade de förhållanden,
som i fredsfördraget voro afsedda, underkändes
dock ej denna förpligtelse af norska regeringen,
och Carl Johan lyckades, ehuru icke utan svårighet,
från norska storthinget utverka en adress af den
24 November 1814, genom hvilken, under förbehåll
att Norge äfven borde söka göra sina anspråk mot
Danmark gällande, åt konungen anförtroddes ledningen
af underhandlingarna rörande uppgörelsen.
Till underhandlare, å norska regeringens vägnar,
utsågos norska statsrådet Severin Löwenskjold och
expeditionssekreteraren Georg Herman Vogt, hvilka i
Maj 1815 ankommo till Köpenhamn.
Allvarsamma svårigheter rörande skuldsummans rättvisa
fördelning yppade sig snart. Norges folkmängd hade
man visserligen någorlunda tillförlitliga utvägar att
beräkna, men icke så dess »tillgångar», hvilka, enligt
fredsfördraget, äfven borde tagas i betraktande.
Danska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
